Att komma hem

Nu har det gått över ett år sedan vi kom hem. Närmare bestämt ett år, en månad och en vecka sedan vi lade till i hemmahamnen Herräng. Och pinsamt nog nästan lika länge sedan vi senast skrev något här på hemsidan. Ungefär som på alla andra seglingsbloggar vi följt under prologen till vår resa. Men precis som vi bestämde oss för att fullfölja själva resan så måste vi även fullfölja berättelsen om densamma, om så bara för vår egen skull.

Så vad hände då egentligen sedan? Där efter att tamparna så ödesmättat och symboliskt bundit fast oss i bryggan. Det kan vara en efterkonstruktion, men jag minns det som att det var mycket blandade känslor. Lättnad, för vi hade nu genomfört vårt lilla projekt. Vi hade klarat det. Ledsamhet, för nu var det ju slut. Längtan, efter en vardag med rutiner och bekvämligheter så som en säng som inte kan dragga eller bryr sig om väderskiften under natten. Som tur är har jag hittat lite minnesanteckningar, så den första tiden hemma kan vi återge ganska detaljerat.

Vi hade intialt planerat för att vara hemma i lägenheten åtminstone två veckor innan vi skulle börja jobba så att vi skulle kunna vänja in oss lite. Som alla som varit på semester vet så vill man ju njuta så länge som möjligt, vilket drabbade även oss. Vi lade till på en söndag, den 28e augusti. Jag skulle börja jobba första september, men vi skjöt på det till nästföljande måndag, så tomt i kassan var det ju inte, och vad gör väl ett par dagar? Synd att man inte lyckats behålla det tänket lika självklart…
De två första dagarna i hamn packade vi ihop det mesta av vårt bohag i Emma, och av någon anledning gav vi oss på att polera vindrodret. Eftersom vi inte hade någon bil bokade vi skjuts hem till Uppsala med Emelies mamma som kom ut och hämtade oss på onsdagen. Efter att vi fyllt bilen till bristningsgränsen åkte vi raka spåret till en bilhandlare som vi haft kontakt med längs svenska kusten för att provköra den bil vi nu behövde för att göra alla resor till och från Emma för att tömma henne och göra henne redo för första vintervilan på två säsonger.

Packningskaos, fast åt andra hållet.

Packningskaos, fast åt andra hållet.

Vissa saker viktigare än andra att få med.

Vissa saker viktigare än andra att få med.

Vad som är en prioriterad uppgift kan ibland kännas märkligt i efterhand...

Vad som är en prioriterad uppgift kan ibland kännas märkligt i efterhand…

Dagen efter tvättade vi. Det var verkligen det enda vi gjorde den dagen. Fyra maskiner bokade i tvättstugan och alla textilier vi ägde processades. Och det här var nog den första örfilen av vardagsrealism vi fick. Helt plötsligt ”insåg” vi att alla de kläder som fram till igår varit hur bra som helst framstod nu som helt otänkbara att ha på sig bland folk. Så på fredagen hämtade vi vår fabrisknya bil (känns ju nästan som ett spontanköp så här i efterhand) och åkte sedan för att köpa en helt ny garderob till mig (Marcus) som sedan fick masa sig upp till arbetet på måndagen.

Kul, men annorlunda med väckarklocka och matlåda. Och även om jag hade varit tjänstledig och kom tillbaka till samma tjänst så hade det varit nästan total personalomsättning i min grupp på jobbet, jag hade fått en ny chef och i Uppsala hade vi fått ett helt nytt kontor. Så det kändes som att börja på ett helt nytt jobb.
Man vande sig oroande fort vid vardagslunken. Det var lättast för mig som bytte den sociala seglarvärlden mot det sociala utbytet på kontorets fikaraster. Svårare var det för Emelie som nu var ensam i lägenheten, efter att vi sällan varit ifrån varandra längre än någon timme i taget det senaste året. Men i gengäld så fick hon en längre invänjningsperiod till den så kallade vanliga vardagen, och det tog inte mycket längre än en månad innan även hon hade fått ett nytt jobb.

Strax innan vi kom iväg på resan… Njae, egentligen ett helt år innan vi kom iväg på resan så var vi lätt sönderstressade över alla projekt som behövde bli klara innan vi kunde kasta loss. Både med båten rent fysiskt men även byråkrati med försäkringar, uthyrning av lägenhet och allt packande. Av någon anledning hade vi inte ägnat allt praktiskt med hemkomsten någon större tanke, men helt krasst ska ungefär samma procedur genomföras även åt andra hållet.
Det tog många helger att tömma Emma på precis allt. Antingen var det saker som var utslitna och skulle slängas, eller så var det köksredskap som vi nu behövde i lägenheten eller dynor som ska vinterförvaras. Slutmålet var ändå en helt tom båt för efter ett år som fullstuvad var det många skrymslen som behövde en rejäl skrubbning.

Så hade vi också kommit hem i september. Utöver långseglingstömningen var det även dags för den vanliga men sedan förra året ack så härligt förträngda höstrustningen. Ännu några helger med att konservera motor, tömma färskvattensystem, byta packningar i drevet och pussla ihop vår täckställning som en tanklös båtgranne hade modifierat för att passa hans mindre båt. Suck! Ni kanske kan ana att vi nu var sååååååå trötta på att ha båt! Det är ju bara en massa jobb och pengar och inget nöje alls!

Sist vi gjorde det här var vi på Kanarieöarna...

Sist vi gjorde det här var vi på Kanarieöarna…

Så fort Emma var vintertäckt var det som att vi aktivt tog avstånd till allt som hade med båtar att göra. Vi hade egentligen sett fram emot att följa bloggarna av våra seglingsvänner som nu var på väg. Vi ville också vara inspirerade och vara aktiva i deras kommentarsfält nu när vi visste själva hur otroligt mycket man uppskattade det själv. Men det gick inte. Det bästa beviset på hur trötta vi var på båtliv är ju kanske hur lång tid det tagit att få ihop det här inlägget.

Men vi fick ändå uppleva lite äventyr. Mina föräldrar hade fått en fjällridning i 60-årspresent av och med sina barn. Naturupplevelser är ju fantastiska även på land, och som seglare var det underbart att få uppleva ett sätt att utan ansträngning ljudlöst glida fram genom fjällvärlden.

Svårt med båt här. Fast det gungar ändå.

Svårt med båt här. Fast det gungar ändå.

Jag tror också att vi hade blivit lite för mentalt avslappnade under resans gång, och förträngt hur lång tid saker och ting tar. Utan riktig reflektion så ersattes långseglingsprojektet med en rad andra. För nu hade vi ju så mycket tid och energi. Hals över huvud kastar vi oss in i att både piffa upp gästrummet, renovera köket (Emelie började pilla med IKEAs planeringsverktyg redan i skärgården) och planera vårt bröllop (jag friade ju på Grenada) och försöka sälja Emma. Kanske liiiite för mycket på en gång. Vi har nu under ett år haft totalt kaos i större delen av lägenheten och på vinden. Länge samsades båtdynor, köksbord, fall (mast-rep), sjöställ (regnkläder alltså) och IKEA-kartonger i både sovrum och vardagsrum. Men nu börjar det ordna upp sig och idag har köksbordet fått flytta tillbaka från vardagsrummet in i det nya köket.

Har man inte jobb så får man skaffa sig...

Har man inte jobb så får man skaffa sig…

Äntligen kan vi äta i köket! Så kan man passa på att fira en månad som gifta :-)

Äntligen kan vi äta i köket! Så kan man passa på att fira en månad som gifta :-)

Lite båt har det ändå blivit. Köparintresset var som väntat ganska svalt under vintern och tyvärr även under våren, så det blev ännu en vårrustning utförd av oss. Och det kanske var lika bra, för i vårsolen märkte vi att hon ändå hade lite långseglarvibbar som kanske inte skulle uppskattas av en skärgårdsköpare. Men veckan innan semestern skulle börja fick Emma gå vidare till en barnfamilj. Om det faktum att en av döttrarna heter Emma var en avgörande faktor kan vi bara spekulera i :-)

När vidden av vårt äventyr börjat sjunka in lite fick vi även njuta av lite stjärn-status. När februarimörkret var som tyngst fick vi hålla föredrag på Oceanseglarklubben. I vintermörkret satt vi och valde ut bilder av turkost vatten och vita stränder, och helt plötsligt blev bilderna på Facebook från våra vänner i Karibien lockande igen. Under föredraget jämförde jag erfarenheterna från den här resan med de från när jag gjorde studentversionen sju år tidigare och vi kom nog till insikten att skulle vi göra om det så är det inte mycket vi skulle ändra på.
Jag höll även ett föredrag på Älvsjömässan där jag redde ut den fråga som förbryllade många av de vi mötte på resan: ”hur kan ni som är så unga ha råd att resan med en så stor och ny båt?”. Jag hinner knappt gå av scenen innan vi blir fångade av två unga gäng som är på väg och ville ha lite råd. Snart därefter sitter jag åter och bläddrar bland båtarna på blocket. En vag plan om att segla iväg igen lagom till föräldrarledigheten för eventuellt barn nr 2 börjar ta form…

Scenen på Älvsjömässan.

Scenen på Älvsjömässan.

Fortfarande kan jag komma på mig själv med att njuta av obegränsat med varmvatten i duschen, egen tvättmaskin och att lägga mig i sängen trygg i att den kommer vara på exakt samma plats när jag vaknar nästa gång. Samtidigt är det fortfarande jobbigt att inte spendera hela dan varje dag tillsammans med varandra. Att leva resten av livet i ekorrhjulet känns mycket främmande samtidigt som alla bekvämligheter och en god ekonomi också är en frihet på sitt sätt. Det skapar huvudbry att inse att det inte är så här man vill leva jämfört med vårt år i flytande hem, men hur man ska få till den perfekta balansen har vi ännu inte kommit klurat ut.
På det viset är den här resan samtidigt det bästa och det dummaste vi gjort :-)

Och förövrigt blev vårt bröllop med Karibiskt tema minst så bra som vi hade hoppats. Susanne från Forsmarks Wärdshus som stod för maten har jobbat med båtcharter i Karibien i 11 år var lika imponerat över den känsla vi skapade med dekorationerna som vi var av hennes lobster bisque. Den smakade precis som vi mindes den från Jacks Bar på Bequia!

Äkta känsla på bröllopsdagen.

Baren följer temat på bröllopsdagen. foto: michaeljfoto.com 

Efter ett år på båt bokar vi varandra för livet ut.

Efter ett år på båt bokar vi varandra för livet ut. foto: michaeljfoto.com

Hur många känner ni igen från tidigare blogginlägg?

Hur många känner ni igen från tidigare blogginlägg? foto: michaeljfoto.com

5 tankar om “Att komma hem

  1. Ann-Kristin Olofsson

    Grattis till brudparet Krell som gått i hamn för ett tag i alla fall. Lycka till i livets alla stormar, ni har ju redan tränat bra på det.
    Från Härliga Härjedalen

  2. Ann-Mari

    Vilken härlig summering och återigen tack för ett fantastiskt härligt bröllop!
    Jag hajade också till på formuleringen om barn nummer 2 ovan. Gillar långsiktighetstänket!
    Däremot har de gjort om reglerna lite (och det funkar inte längre som i kommentaren ovan). Numera får man bara spara 96 dagar efter att barnet fyllt 4 år, men de dagarna får man å andra sidan spara tills barnet fyller 12 år… Så det kanske ändrar förutsättningarna lite?

    Det där med ekorrhjulet funderar vi också väldigt mycket på… när vi ska kliva ur egentligen.
    K skulle nog inte ha något emot att segla men själv skulle jag nog bli rastlös på en båt så länge? Håller mig till fjällen tror jag :)

    Stor kram och lycka till!

  3. Håkan o Ingela Larsson

    Allting har ett slut och ni har ju börjat en ny etapp i livets långa resa. Stormiga hav kan vara bokstavliga och bildliga men en bra besättning fixar det mesta. Lycka till på den kommande seglatsen och tack för att mi delade med er av början på er resa tillsammans.

  4. Lola

    Tack för uppdateringen. Tänker en hel del på er och hur det gått för er.
    Du nämner barn nr2…så barn nr1 har redan kommit…eller är påväg? Tror att man fortfarande kan ”spara” föräldraledigheten tills barnet fyller 8år – så man MÅSTE inte ta ut allt på raken. Pacos första år tog jag inte ut något alls från fk – vi levde sparsamt på en lön – men var hemma full tid ändå.

  5. Anna-Lena och Thomas

    Fortfarande underbart att ha er landbacken och vad gäller planen om en ny segling så är den inte förankrad………. ;-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>