Från Bequia till Bequia

En dryg månad i Karibien! Vad fort det går, och vad mycket vi har hunnit med…

Första stoppet efter Atlanten blev som sagt ön Bequia i St Vincent och Grenadinerna. Många svenskar uttalar det ”Beckia” och de flesta engelsktalande säger ”Beck-wi”, men vi har nu lärt oss via en minnesramsa hur det ska uttalas: ”There is the wrong way, the right way and there is ‘Beckwey'”. Det är en otroligt vacker plats att komma fram till, men kanske inte det mest praktiska första stoppet efter en överfart. Det är en liten ö, så bunkringsmöjligheterna och reservdelslagret är minst sagt begränsat.

Även ankaret har det bra.

Även ankaret har det bra.

Bland det första som händer efter att vi hittat en bra ankringsplats är att vår utombordare tvärvägrar att starta. Vi börjar ro, och blir strax tillfrågade av en förbipasserande lokal taxibåt om vi vill ha bogsering. Ovilliga att betla ”nödtaxa” avböjer vi, men blir strax varse den fantastiska lokala gästfriheten då Diddi inte tar ett nej. Hon bogserar in oss gratis och ringer till en mekaniker på vägen in. ”Buy me a drink sometime” är hennes svar när vi på svenskt vis ändå försöker ge henne en slant för besväret. Inom en kvart sitter så Kerry i vår jolle och monterar isär förgasaren samtidigt som han då och då skickar iväg sin lärling Tarzan att köpa det en än det andra på macken åt honom. Han får igång den, men vi kan bara köra den med ytterst lite gaspådrag. Kerrys råd, åk till Grenada och köp en ny tvåtaktare skattefritt på båtaffären där.

Mekanikern Kerry och snillen som spekulerar.

Mekanikern Kerry och snillen som spekulerar.

I övrgit njöt vi ett par dagar av att få sträcka på benen och slappa på stranden. Spännande när man bredvid trottoaren/strandpromenaden får syn på en bläckfisk. Vi firade även överfarten med en grillkväll på Jacks Bar, precis bredvid båten. En ny upplevelse att ta sig finklädd till en restaurang med jolle och att sedan gå in barfota till matsalen som inte har några väggar. Fantastisk mat!

Sträcka på benen...

Sträcka på benen…

...trottoarspaning...

…trottoarspaning…

...trottoaren i fråga...

…trottoaren i fråga…

...stans bästa krog sedd från parkeringsplatsen...

…stans bästa krog sedd från parkeringsplatsen…

Lunchdags...

Lunchdags…

Vi hade dock mycket kvar som gästerna ville se innan de skulle flyga hem från Grenada, så färden gick söderut mot Mayreau och korallrevsområdet Tobago Cays. Det blev en stökig segling med mycket vind, vågor och regn från en decembergrå himmel. Skönt att det bara var en kortare etapp. Mayreau är en liten men bebodd ö som har två ankringsvikar. Den norra, Salt Whistle bay, är nästan smärtande vacker, men tyvärr rullade det för mycket så vi fortsatte till den södra. Det märktes nu att vi är lite rostiga vad gäller ankringsteknik. Trots att det var mycket få båtar så hade vi svårt att hitta en bra plats. Men till slut insåg vi att man kan våga sig mycket närmre stranden än man tror. Här hade vi även sällskap av ett mindre kryssningsfartyg, så det var fullt av liv och rörelse på stranden.
Vi tog en promenad genom byn upp till toppen av ön. Här, på baksidan av en kyrka, hade vi en fantastisk utsikt över Tobago Cays. Någon hade även målat en karta över Grenadinerna på kyrkväggen, vilket gjorde det lättare för oss att identifiera öarna vi såg runt omkring oss. När vi kommer ner till stranden så är kryssningsgästerna på väg tillbaka till sin båt. Stranden är nästan öde, baren ihopplockad och souvernirförsäljarna borta. Nästan svårt att tro att det är samma plats vi klev i land på en timme tidigare.

Beachbar med passande namn i Saline Bay, Mayreau.

Beachbar med passande namn i Saline Bay, Mayreau.

Huvudgatan på Mayreau.

Huvudgatan på Mayreau.

Utsikt över Tobago Cays.

Utsikt över Tobago Cays.

Passande med en karta över Grenadinerna.

Passande med en karta över Grenadinerna.

Dagen efter åker vi den sista sjömilen till Tobago Cays. Spännande att gå in mellan korallreven, men de syns bra i solskenet och vi kan konstatera att plottern stämmer otroligt väl överens med verkligheten. Vi ankar i sjölä bakom revet, men med fullt blås från Atlanten. Lite ovant när man hemma inte brukar svajja i mer än kanske 7 sekundmeter och här ska vi ligga över natten i närmare 12. Vi tar jollen in till en liten ö som är ett sköldpaddsreservat och snorklar med havssköldpaddor. Häftigt! Eftermiddagen tar vi jollen ut till kanten av det rev vi ligger skyddade bakom, och här kan vi snorkla på två meters djup runt korallhuvudena. Vilket liv det finns under ytan.
Dagen efter vaknar vi till jämnmulet och hotande regnmoln. Inte det bästa vädret att snorkla i, så vi ger oss av efter frukost mot landets sista ö i kedjan, Union Island.

Tobago Cays.

Tobago Cays.

Ankringsplatsen aningen annorlunda mot hemma.

Ankringsplatsen aningen annorlunda mot hemma.

No comment.

No comment.

En av många besökare runt båten.

En av många besökare runt båten.

Vackra att snorkla vid, tråkiga att segla på.

Vackra att snorkla vid, tråkiga att segla på.

Inte alltid solsken...

Inte alltid solsken…

Bredvid Union Island ligger en annan paradisisk plats, Palm Island. Ingen idé att försöka beskriva, utan titta på bilden nedan. Vi hade hoppats på att kunna ankra här, men botten sluttade för brant och med dyningen som gick var det bara att glömma. Union Islands ”huvudstad”, Clifton, ligger lite udda till. Hamnen är enbart skyddad av ett rev, så det är lika utsatt som ute på Tobago Cays. I hopp om att få en lugn natt valde vi därför att gå till öns läsida och Chatham bay. Här var vi nästan ensamma, men lä det fick vi inte. Kraftiga fallvindar drog ner från bergen runt viken, så det tjöt bra i riggen ändå. Men det var ändå en vacker plats, och vid en promenad längs den korta stranden fick vi så småningom ta skydd från en regnskur på en bar och dricka en rum punch i väntan på uppehåll. Det är ett tufft liv det här…

Palm Island.

Palm Island.

Skydd från regnet i Chatham Bay. Jobbigt...

Skydd från regnet i Chatham Bay. Jobbigt…

Men så var det inte heller vilken dag som helst, utan fjärde advent. Fram med och tänd alla fyra ljusen medan vi dricker glögg och äter upp de sista julkakorna.
Nu var det också dags att byta land, så vi var tvugna att ta oss in till Clifton för att klarera ut, det vill säga tala om för tull och immigration att man lämnar landet. Vi hade ju som sagt valt att inte spendera natten i Clifton på grund av den utsatta ankringsplatsen, och det blåste fortfarande bra när vi kom dit. Det var trångt mellan båtarna och vi hade svårt att få fäste med ankaret. Efter att ha försökt någon timme gav vi upp och betalade en hundring för att få ligga på boj medan vi besökte myndigheterna. Synd att vi inte kände oss bekväma med att stanna längre, för det verkade vara en mysig plats. Efter att pappersarbetet var avklarat så gav vi oss därför av till ön Carriacou, som tillhör landet Grenada.

Enligt vår guidebok så var vi tvungna att besöka Carriacous ”huvudstad” Hillsborough för att klarerar in. När vi kom dit så verkade det vara en skyddad ankring utan vågor eller vind. Däremot var den ganska tråkig utan fin strand och med mer fiskebåtar och fartyg än fritidsbåtar. Myndigheterna hade redan stängt, så vi tog bara en liten promenad längs den hundra meter långa huvudgatan. Under natten blåser det upp kraftigt. Vi sover oroligt, och när Emelie går upp vid tvåtiden och kollar plottern så ser det ut som om att vi har draggat. Vi bestämmer oss för att sitta ankarvakt för säkerhets skull. Under natten ser vi sedan hur fyra av sex båtar i viken draggar. En åker nästan på båten bakom. Strax efter soluppgången kommer en rejäl squall som håller på att välta jollen, som vi hissat upp längs med båten. Så fort kontoren öppnats så åker Marcus och hans mamma in till stan för att klarera in, och sedan drar vi upp ankaret. Vi passerar ännu en paradisholme, Sandy Island, på väg ut från Hillsborough. Som namnet antyder är det en låg sandö med bojar utanför. Vid bättre förhållanden hade vi gärna stannat till, men ännu en gång fick vädret oss att åka förbi. (Känner du igen dig, Jakob?)

Hur det ser ut på plottern när man draggar. Varje "hopp" har ankaret släppt och varje "klutt" är när vi ligger still en stund.

Hur det ser ut på plottern när man draggar. Varje ”hopp” har ankaret släppt och varje ”klutt” är när vi ligger still en stund.

Sandy Island.

Sandy Island.

Runt hörnet kommer vi så in i Tyrrel Bay. Vilken skillnad! Vi tar oss längst in i den stora och väl skyddade bukten, snirklar oss mellan alla båtar och hittar en ledig turkos fläck (betyder sandbotten och bra fäste) längst inne vid strandkanten. Här kändes det för första gången som om vi landat i paradiset och vi kände att vi hade tid att ligga kvar. Vi bara njöt i ett antal dagar, varav en råkade vara julafton. Vi firade med sill från IKEA på Teneriffa serverat med Skåne från OSK-vännerna Björn och Gertrud och potatis från närköpet. Philadelphiaost fick ersätta gräddfilen. På kvällen drack vi glögg med vikens andra svenska båt, Shira, och gick sedan tillsammans till restaurangen Lazy Turtle. Inte varje år som man äter pizza på julafton.

Närmare stranden vågade vi inte ligga...

Närmare stranden vågade vi inte ligga…

Utsikt över Tyrrel Bay.

Utsikt över Tyrrel Bay.

Jullunch ombord.

Jullunch ombord.

Röda av julstämning.

Röda av julstämning.

Julpizza.

Julpizza.

För att vi skulle få lite egen tid innan vi bytte Marcus föräldrar mot Emelies så skulle de förstnämnda bo ett par dagar på hotell vid Grand Anse på Grenada, dit vi nu styrde skutan. Tyvärr fick vi inte ankra direkt utanför hotellet, men ändå inom jolleavstånd. Lite märklig känsla att ha hämtat upp dem med bil på en flygplats och nu släppa av dem med jolle på en sandstrand på andra sidan Atlanten. På Grand Anse fanns det bara en öppen restaurang på annandag jul, men det visade sig vara ett lyckokast ändå. Vi satt ute på vad som närmast kan beskrivas en parkbänk under ett parasoll med god mat, härliga cocktails och fantastisk livemusik fulländade kvällen.

Inte bara flygresor har bagagebegränsningar...

Inte bara flygresor har bagagebegränsningar…

"Den smakar mango..."

”Den smakar mango…”

Tyvärr var alla affärer stängda på grund av först jul och sedan vanlig helg, och vi gungade väl mycket på ankringen, så vi gav oss av runt hörnet till True Blue Bay. Gulligt namn och en fin skyddad vik där vi var nästan helt ensamma, ankrade utanför ett litet hotell. Här lämnade vi Emma under en dag och åkte på guidad tur runt Grenada tillsammans med Eva-Marie och Mathias som avslutning på deras resa med oss. Det var väldigt skönt att få vara ”vanliga” turister tillsammans där ingen av oss behövde leda eller ta beslut. Bara följa med guiden Kennedy dit han förde oss. Vi fick besöka muskotsorteringsfabrik, kakaoplantage och romdestilleri, lära oss om många växter vi såg på vägen, om Grenadas brokiga historia och åt en god lunch med fantastisk utsikt och dito mat på en liten lokal restaurang. Sedan blev det ett tungt farväl när vi sa hej då till vår Atlantbesättning utanför deras hotell. Däremot var det väldigt kul att få se deras plan flyga över vår ankringsplats på väg hem till kalla Sverige.

Grenadas huvudstad St Georges.

Grenadas huvudstad St Georges.

Sprit!

Sprit!

Varje kvinnas dröm: choklad vart man än ser.

Varje kvinnas dröm: choklad vart man än ser.

Grenada International Airport. Eller? Ryska plan skänkta från Cuba. Undrar om Putin vill ha dem tillbaka...

Grenada International Airport. Eller? Ryska plan skänkta från Cuba. Undrar om Putin vill ha dem tillbaka…

Snabbare hemresa.

Snabbare hemresa.

Nu hade vi ytterligare ett par dagar för oss själva innan Emelies föräldrar, Anna-Lena och Thomas, skulle mönstra på. Vi flyttade till den större viken Prickly Bay och beslutade oss för att ta en stor extra tugga ur vår budget. Vi litar inte helt på vår utombordare, och har insett värdet av att ha en ordentlig motor, så här pungade vi ut en saftig degklump i utbyte mot en sprojlans ny 2-taktad Tohatsu från Tokyo. Bland det bästa beslut vi tagit på hela resan. Här fick vi också nys om att marinans restaurang skulle ha stor fest på nyårsafton, vilken vi köpte biljetter till. Emelies föräldrar gjorde oss sällskap, även om de fortfarande inte mönstrat på. Återigen mängder med god mat och en öppen bar gjorde att jag (Marcus) fick ett sedan länge planerat infall och friade. Som tur var till Emelie. Nyårsdagen fick jag (fortfarande Marcus) sedan tillbringa med att tillverka tillfälliga ringar att bära tills vi passerar vår guldsmed i Kalmar på vägen hem. Kanske du redan har några idéer, Uffe?

Saltiga sailors kollar in båtbutikens öppettider.

Saltiga sailors kollar in båtbutikens öppettider. När får vi göra av med våra pengar?

Nytt år och nyförlovade.

Nytt år och nyförlovade.

Dagsverke från nyårsdagen.

Dagsverke från nyårsdagen.

Ett par dagar senare mönstrade Emelies föräldrar på. Då våra nyanlända gäster ännu inte fått sjöben och ankringen utanför St George (Grenadas huvudstad) rullade så mycket så valde vi att gå en bit norrut och lägga oss på boj. Häftigt ställe med trettio meter djupt vatten nästan ända inne vid land. Och lugnt. Till att börja med. Strax efter att vi hade gått och lagt oss så började det rulla kraftigare än vad vi hade varit med om vid någon tidigare ankring. Så mycket för att man försökte vara snäll… I sökande efter en lugn natt gick vi så direkt tillbaka till Tyrrel Bay på Carriacou. Det var lite som att komma hem igen, och Emelies föräldrar gillade stället lika mycket som vi. Återigen ett par lugna dagar, och Emelie fick sin första och sedan länge efterlängtade hummer på restaurangen Slipway. Jag njöt lika mycket då restaurangen var en del av ett gammalt varv med båtar i taket och gamla maskiner i inredningen.

Ny, fräsch och blek besättning anländer.

Ny, fräsch och blek besättning anländer.

Bästa julklappen ever! 5 kilo kaffe och lika mycket godis.

Bästa julklappen ever! 5 kilo kaffe och lika mycket godis.

Kan det bli mer karibiskt?!

Kan det bli mer karibiskt?!

Mest prisvärda rumpunchen hittills.

Mest prisvärda rumpunchen hittills.

Skattjakt.

Skattjakt.

Norrut igen, och dags att få nya stämplar i passet när vi ska tillbaka in i St Vincent och Grenadinerna. Tillbaka till Clifton på Union Island, där vi inte fick ankarfäste ett par veckor tidigare. Nu var vädret lite lugnare, vi hade fått bättre koll på hur mycket plats vi behövde för att ankra och det var färre båtar, så ganska snabbt hittar vi en plats och ankaret tar. Trodde vi. Efter en lunch ombord så börjar vi dragga sakta. Återigen får halva besättningen vakta båten medan andra halvan stressar sig igenom myndighetsblanketterna. Hos tullen på flygplatsen träffar så Marcus våra första ”kändisar”, en av grabbarna från båten Aurora. Deras blogg, segla.nu, är en av de som vi har följt slaviskt sedan vi bestämt oss för att göra den här resan. Tyvärr skulle de fortsätta söderut.

Tillbaka ombord så verkar ankaret ha grävt ner sig ordentligt, så vi bestämmer oss för att ligga kvar över natten. Vi som har saknat seglarkompisar sedan vi lämnade det förra gänget i Europa fick nu behovet tillfredsställt. Bredvid oss ligger OSK-kompisarna (OSK = OceanSeglarKlubben) SeaBee, och strax hör vi Loupan på VHFen.
Dagen efter tar vi en stros i Clifton, som vi inte fick se förra gången vi var här. Lite smågulligt, men kändes turistigare och med fler nergångna människor än vi sett hittills i Karibien, så en förmiddag räckte gott. Som de svenskar vi är så längtade vi ut i naturen; Tobago Cays nästa!

Läcker ankring utanför Clifton, Union Island.

Läcker ankring utanför Clifton, Union Island.

Huvudgatan i Clifton.

Huvudgatan i Clifton.

In mellan reven igen, nu kände vi oss som på hemmavatten. Vi passerade förbi där vi ankrade förra gången och väljer istället att ankra bredvid Loupan i ett sund där vi ligger mer skyddade från vinden. Vi hinner snorkla oss nöjda bland sköldpaddorna inne vid stranden innan vi blir upphämtade av Carlo som ordnat grillning inne på stranden. Här njuter vi av kall öl och rom och cola i solnedgången tillsammans med Loupan, en annan svensk båt Cavatina och Nederländska Shiva, strax följt av en festmåltid från Carlos grill.
Vi blir kvar en hel dag till då vi snorklar på revet och njuter av paradiset. Tyvärr verkar det som om att vi aldrig får mer än en dag fint väder här, för molnen rullar in och stannar kvar. Dags att åka vidare igen…

Restaurangparkeringen i Paradiset.

Restaurangparkeringen i Paradiset.

Emelie är i himlen!

Emelie är i himlen!

För första gången sedan vi kommit över pölen så händer det vi inte trodde var möjligt: ingen vind! Vår vana trogen från Europa så blir det motor ända upp till Bequia. Återigen som att komma hem. Vi älskar verkligen den här viken! Det är enligt oss en alldeles lagom blandning mellan Karibisk vykortsplats och västerländsk service. Lokala shaks och fantastiska restauranger.
Till att börja med är vi lite stressade. Anna-Lena och Thomas ska flyga hem från St Lucia och för att hinna dit i tid så får vi inte så många dagar här. Marcus passar på att inkassera sin 30-årspresent från Emelie och tar dykcert på rekommenderade Dive Bequia. Lyxigt att vara enda eleven med divemastern. Samtidigt visar Emelie ön för sina föräldrar och suger på karamellen att eventuellt flyga härifrån till St Lucia. Det visar sig nämligen att ena dykshopsägaren har ett sportplan, komplett med målad hajmun, som man kunde chartra. Lagom tills dykcertet är avklarat är beslutet taget: vi blir kvar. Nu drar en kraftig ovanlig nordlig dyning in i viken på grund av ett oväder i norra USA. Vågorna slår upp över hela stranden, några båtar ser farligt nära ut att spolas iland och vi rullar något fruktansvärt. Med nu så många dagar kvar på Bequia beslutar vi därför att besöka Friendship Bay på södra sidan för att byta miljö och komma undan gunget.

Admiralty Bay och Port Elizabet, Bequia.

Admiralty Bay och Port Elizabet, Bequia.

Vår nya besättning in action.

Vår nya besättning in action.

Friterad kyckling och pommes till lunch. 30kr... Fler är intresserade.

Friterad kyckling och pommes till lunch. 30kr… Fler är intresserade.

Utsikt ner mot ankringsviken.

Utsikt ner mot ankringsviken.

Marcus lär sig andas under vatten.

Marcus lär sig andas under vatten.

Sundowner. Lägg märke till romflaskans omfång.

Sundowner. Lägg märke till romflaskans omfång.

Paradis, igen! Nog gungar det lite, men vi börjar vänja oss. Vi är ju på havet. Om Admiralty Bay har hundratalet båtar så kände vi oss nästan ensamma med bara tiotalet grannar utspridda i viken. Ett nedlagt hotell i ena änden, ett lyxigt i andra och däremellan bara en lokal dam med en kylväska och mumsig rum punch.

Börjar bli tjatigt nu, men... Paradiset!

Börjar bli tjatigt nu, men… Paradiset!

Lata dagar på stranden.

Lata dagar på stranden.

Bästa lokalbaren någonsin. Vadå lokal?

Bästa lokalbaren någonsin. Vadå lokal?

Efter ett par lata dagar på stranden åker vi tillbaka till Admiralty Bay via den lilla valfångstön Petit Nevis. Troligen den bästa snorklingen hittills med mängder av triggerfish, en muräna, en stor blåsfisk och koraller som hade färgen kvar. Vi plockade även med oss lite souvernirer i form av intorkade kokosnötter, conch-skal och lite andra ilandspolade naturföremål. Annorlunda mot skärgårdens drivved.

Utlastningskaj för valkött. Notera de inmurade snäckskalen.

Utlastningskaj för valkött. Notera de inmurade snäckskalen.

Första landsköldpaddan vi såg. Snubblade nästan bokstavligen över den.

Första landsköldpaddan vi såg. Snubblade nästan bokstavligen över den.

Det blev sedan ett tungt avsked när Emelies föräldrar lämnades av på Bobs bilflak mot flygplatsen. Han var dock omtänksam nog att låta oss se dem igen. Om än på avstånd när de swoshade över ankringsviken i 160 knop.

Bobs bil.

Bobs bil.

Bobs plan. Och Bob.

Bobs plan. Och Bob.

Vår ankringsvik under flyby.

Vår ankringsvik under flyby.

Som för att pigga upp oss efter avskedet dyker nästa OSK-båt upp, Fragancia med Janne och Jens ombord. Emelie har haft mycket kontakt med Jens via WhatsApp sedan Europa, men det här är första gången vi ses live. De övertalar oss att stanna kvar här ett par dagar för att gå på helgens musikfestival tillsammans. Sedan är planen att spendera ungefär en vecka på St Lucia, två på Martinique och ytterligare en på Dominica innan nästa gäster anländer till Guadeloupe. Det är stressigt nu :-p

 

Nya vänner :-)

Nya vänner :-)

Hur har vi det då i övrigt här borta. Mjo, även om vi övervägande njuter så finns det ändå en vardag i bakgrunden, och som alla båtägare vet så så händer det saker med vårt hem. Till exempel så har Marcus från början installerat batterimätaren fel, vilket gör att vi förmodligen belastat batterierna för hårt. Ännu mera tyvärr innebär det också att vi nu vet att de solceller vi har (210W) inte räcker till, och vi måste köra motorn en timme varannan dag eller kör motor istället för att segla när vi ska ta oss mellan ställen. Samtidigt som en vid fel tillfälle tappad dirk (ett snöre i masten) åkte in i vindgeneratorn och bröt av en vinge. Visserligen hittade vi reservblad på Grenada, men vi behöver låna en stege av någon för att komma åt och byta. Den största elslukaren är kylen, som inte är i närheten så välisolerad som behövs för det här klimatet, och kontakterna till sladdarna har ärgat så att kylen då och då tror att batterierna är slut och vill inte köra igång på rätt sätt.
Att handla mat är också en ny upplevelse. Det verkar som om att alla har självhushållning på frukt och grönt, så det man kan köpa är oftast från huvudöarna och ganska dyrt. Mataffärerna i sig har mest konserver, och vill man ha kött får man chansa i frysboxarna. Mycket kommer från USA, vi har en gång fått bröd från Trinidad (undrar om procenthalten konserveringsmedel) och osten kommer från Nya Zeeland. Samtidigt är kvalitén på restaurangmaten helt fantastisk!
Paradiskänslan överväger dock. I varje vik ser vi sköldpaddor, igår följde vi efter en manta med jollen, på Tobago Cays var det två blåsfiskar och tre rockor ända inne vid strandkanten och klimatet är bästa tänkbara. Även om det regnar minst en gång per dygn.

Stämningen och lufttrycket ligger på samma nivå.

16 tankar om “Från Bequia till Bequia

  1. Axelsson

    Hjärtliga gratulationer till det nyförlovade paret! :)

    Det var på tiden.

    Bästa hälsningar,

    Martin och Catti

  2. Anna och Peter

    Stort grattis till er förlovning.

    var lite oroligt när det inte var någon uppdatering på länge, men ser att ni har haft fullt upp. Riktigt spännande att följa er :)

  3. Ulf-Inge Petersson

    Stort grattis till förlovningen till er Emmeli och Marcus, jätte härligt!
    klart jag klurar på några idéer på ringar, så spånar vi på det tillsammans när ni kommer hit på resan tillbaks.men de tillfälliga ringarna du gjort är ju helt suveräna, blir ett fint minne som ni kan sätta samman i ett fint kollage med bilden på er där på nyårsaftonen, som ett tittskåp med saker och bilder från en fantastisk resa.vilken underbar läsning, så intressant att läsa och härligt med alla bilder.så najs att du Marcus också har cert nu, då blir det dyka av i sommar och höst med Emmeli och dig Marcus, dykresa ihop en dag kunde vara så najs.sätt vaselin på alla kontakter och kontaktytor, gör strömlöst, lossa,rengör,sätt fast,fetta in.kopplingsproblem så hör av dig, vi hjälper till om vi kan det vet ni.bra att ni satsat på en annan utbmotor, ett irritationsproblem mindre.men parsunen hade iallafall en snygg kåpa, men det var nog det bästa med den motorn hö hö vi gav den ett antal chanser iallafall.ser så gottigott ut med alla fina platser och ställen ni är på och maten och bilden på bunkrarna mummmms. nä nu ska jag ner i bygget och fortsätta isolera,ha det rackans bra och ta hand om er, jättestora kramen från mig och resten av fam. Uffe

  4. Jeanette Liljekvist

    Stort Grattis till förlovningen! Jättekul att ni ”äntligen” skrev ett resebrev, jag förstår att ni haft fullt upp med att bara leva det goda livet, men som blivande långseglare är jag ju otroligt nyfiken på allt ni har för er :-) I förrgår var vi och lyssnade på föredrag av och om Moons renovering, Annika & Björn ägde ju tidigare en berömda båten Lindisfarne. Bra föredrag och så himla noggrant de har renoverat, hela båten är helt genomgången och nu tipp topp! Vi har även varit på årets första avseglarträff och det märkas att alla är ivriga att komma iväg. Ni får ha det så gott och skriv gärna snart igen. Varm Kram från Jeanette & Fredrik (s/y Bushpoint)

  5. Mathias

    Ååååhhhh vad vi längtar tillbaka till Emma och än en gång ett stort tack att vi fick vara med på en del av ert stora äventyr. Vi gläds med Emelies föräldrar som nu också kunnat njuta av ert fina ”Skepparskap” och allt det vackra som finns i Grenadinerna. Extra kul för oss var att se de nya bilderna, t ex coolt med flygbilderna.

    Till alla bloggläsrae kan vi intyga att det inte bara är sol, sandstränder och rompunch, utan en hel del praktiskt ordnande med båten (alltid något som måste justeras eller lagas), kamp med den lokala byråkratin och att hitta vettiga matbutiker. Vi är så stolta och imponerade av hur ni klarat av alla problem och bekymmer som kommit i er väg.

    Nu längtar vi efter 1) Nästa inlägg 2) Få krama er igen 3) Brölloppet!!!

    Kram
    Mathias och Eva-Marie

  6. Mathias

    Åh vad vi längtar tillbaka. Än en gång ett stort tack att vi fick möjligheten att vara med på en del av ert stora äventyr. Vi gläds så med Emelies föräldrar som också fått uppleva det vackra Grenadinerna.

    Kul för oss att se alla nya bilder, speciellt flygbilderna var häftiga.

    Det vi lärde oss under 8 veckor på Emma är att det inte bara är drinkar, solnedgångar och fina stränder utan mycket båtfix. Ni har blivit tusenkonstnärer i att lösa olika problem. Man blir stolt när vi sett hur ni hanterat olika problem.

    Nu längtar vi efter 1) nästa uppdatering 2) få krama er igen 3) bröllopet!!!!

    Många kramar

    Mathias och Eva-Marie

  7. Tina Kockum

    Det låter som ni har det HELT FANTASTISKT!

    Och ett JÄTTEGRATTIS till förlovningen!
    Såååå roligt!

    Stor kram t nästa gång!
    Tina o Christer

  8. Ann-Kristin

    Grattis till er båda till förlovningen, samt extra till Marcus på 30 årsdagen, från ett Härligt men kallt Härjedalen (-31)

  9. Mathias

    Åhhh vad vi längtar tillbaka när man ser alla bilder och läser om allt det goda livet har att erbjuda. Ni ska ha ett stort tack för allt vi fick vara med om tillsamans med er. Fortsätt njut av ert underbara äventyr.

    Kul att se alla nya bilder och läsa om vad som hänt sedan vi åkte (kul med bilden på planet).

    Nu ser vi fram emot 1) Nästa uppdatering 2) Att få krama om er igen 3) Brölloppet!!!

    Många Kramar

  10. Katarina

    Vad superhärligt ni verkar ha det!! Grattis till förlovningen!<3
    Njut av allt ni upplever.
    Kram från båtfixande "Resolut:arna"
    Katarina o Dennis

  11. Jakob & Malin

    Grattis till er förlovning!
    Sitter på tåget i ett snöigt Sverige och drömde mig bort ett långt långt låååångt tag ner till paradiset och var nästan bredvid er…
    …kunde varit där och blev påmind om det på bästa möjliga sätt!

    Fair winds small waves and no squalls!
    J&M

  12. Håkan Larsson

    Hej
    Låter som ni har det fantastiskt bra och att det är läsbara problem som dyker upp. Vi har fått en suverän genomgång av etappen över Atlanten och vidhängande paradisiska upplevelser med föräldrar 1. Ser ut som att föräldrar 2 följt den inslagna vägen med upplevelser. Själva har vi hamnat på Kanarieöarna och firat vår 30-åriga bröllopsdag. Knäböjde för sådär en 31 år sedan och med hänsyn till omständigheterna blev det ett Januaribröllop.Vi har haft bubblor i såväl pool som glas och njutit av det svenska sommarvädret. Vi ser Atlanten från balkongen och har stor respekt för detta oändliga vatten. Vi har också besökt en hamn och noterar att 15-metersbåtar verkar vara standard i dessa farvatten. På lördag är det dags att återvända till verkligheten, kyla(som dock verkar dämpas från veckans 15-20 minus), arbete och fackliga skandaler. Dagarna blir allt längre och snart är det dags för takdropp. Vi hoppas dock på ytterligare en vintermånad för skridskor och långtråkningsskidor innan det är dags att öppna upp på landet och ta emot våren.
    Med vänliga hälsningar
    Håkan o Ingela

  13. Anna-Lena

    Tack för ett fantastiskt äventyr! Bra beskrivet. Vi ska nu försöka anpassa oss till svenska kylan och att sova i en säng som står stilla. Hälsa Bob och tacka för flygningen. KRAM