HALVAVARVET.SE
S/Y Dory's öden och äventyr


Hem    Bakgrund    Besättningen    Projektet    Gästbok    Rutten    Skepps(b)logg    Bilder


 

 
När jag var 7 år gammal köpte mina föräldrar (läs pappa) en båt. En saltgurksgrön Marieholm MS 20. Jag kommer inte ihåg så jättemycket från den här tiden, men de har berättat att de tog förarbevis och sakta men säkert provade sig fram; först motor och navigering och sedan dra upp seglen och prova vad som hände när man drog i de olika tamparna.

Så småningom växte jag och min tre år äldre bror upp med detta sommarnöje. Den sommar min bror fyllde 16 mönstrade han av i Småland och tog bussen hem med mammas ICA-kort. Jag å andra sidan njöt av båtlivet vilket med åren utvecklats till en passion. Jag har en pärm med utkast på båtar jag ritat, och jag har läst alla böcker och tidskrifter om båtar och långsegling jag har kommit över. Sven Yrvinds bok BRIS har insupits flertalet gånger och det är nog här som långseglingsdrömmen verkligen startat. Jag har ett minne av att ha övertygat kompisar att följa med mig jorden runt sedan jag var 9 år.

Av en slump läste pappa om Biscaya, scouternas skolfartyg, och två somrar i följd seglade jag en vecka ombord. Här fick jag smak för Havet. Första sommaren försökte vi segla till Gotland, men fick ge upp på grund av för lite vind. Sommaren efter lyckades vi, men en felaktig väderleksrapport gjorde att vi seglade över i kuling, med 18 sekundmeter i byarna. Av 12 elever ombord spydde 10. Jag var en av dem. Men oh vad jag älskade det öppna havet! Nu var det bestämt, jag skulle bli sjökapten!

 

Disk ombord på Biscaya

 

Med hjälp av en bekant till pappa lyckades jag få följa med Holmen Paper's fraktfartyg under tio dagar ett påsklov. Allt det jag älskade med havet visade sig vara ännu bättre. Men samtidigt så insåg jag efter ett tag att jag nästan aldrig träffade kaptenen, och insåg då hur ensamt det jobbet förmodligen är. Min affär med Havet fick förskjutas till privatlivet i stället.

I gymnasiet började jag överväga att köpa en egen liten segelbåt, för även om jag trivs med mina föräldrar så är 3 veckor i sträck varje sommar mot slutet en aning påfrestande. Man vill vara sin egen och då kanske få kontakter och upplevelser man annars missar. Efter att ha kollat av marknaden under hela sommaren i 2:an på gymnasiet gav jag upp. Det fanns helt enkelt ingen båt i gott nog skick som mina futtiga sommarjobbspengar räckte till. Men så en dag av en slump kom ämnet på tal med en klasskompis, och det visade sig att hon hade frågat andra om de ville dela båt, och nu blev det fart! Ner till skolbiblioteket och in på annonssajterna, och en dryg vecka senare var vi sent på hösten ägare till en vit och (kraftigt blekt) turkos Stortriss med en utombordare som fungerade mestadels. Jag ville döpa henne till Lilla Skumpan, då det löddrade vitt om akterspegeln vid bra segling, men min medägares idé Turk-Åsa fastnade hos kompisarna i skolan. På marinan kallade personalen henne för Lösgommen... Kärt barn har många namn.

 

Turk-Åsa bredvid föräldrarnas Bavaria 32 Svanehvit

 

Det blev en höst med segling inne i Bråviken långt in i november med gemensamma kompisar och själva. Upptagning, motorkonservering och sedemera vårrustning och sjösättning följde. Vi skaffade båtplats vid Bråvikens mynning och vi seglade ut henne med en besättning på 4 (!) personer på två dagar! Något som föräldrarna gör på en dag. Men utan pålitlig motor och en kryssvinkel närmare 180 grader så fick det bli som det blev. Kul hade vi i alla fall.

Det blev en veckas semestersegling den sommaren. Vi mötte upp med mina föräldrar vid ett tillfälle och fick uppleva lyxen av ett matbord och möjligheten till färskvaror. Båten kom upp på land, och efter studenten skulle vi båda till olika orter varpå Turk-Åsa skulle säljas. Detta tog nästan två år, och vi fick inte ens hälften av pengarna tillbaka.

När universitetsstudierna i Uppsala påbörjats gled det så småning om ur mig på hösten andra året att en jordenruntsegling skulle genomföras. Stor i orden... Som det föll sig så hörde Matros Mårten detta och tyckte "Fan vad koolt! Får man hänga med?!". Jag kände inte honom så jättebra, men varför inte...? Vi diskuterade långsegling, båtar och utrustning under de kommande veckorna, och jag började kolla lite löst på tillgängliga båtar på internet. Något som jag nog har förstått i efterhand är att jag nog egentligen inte tog det hela så seriöst, trots att det var min dröm som skulle realiseras. Detta kanske gick upp för Mårten, som efter ett tag ville ha lite mer konkreta detaljer då han ville planera sitt jobb och andra resor. Om ni kollar på bilderna så ser ni att Matros Mårten är en tvåmetersskåning, så nu gällde det att faktiskt bestämma sig. På riktigt.

Mårten och jag hade visserligen diskuterat de flesta aspekterna av långsegling redan, men egentligen mest genom att jag berättade allt jag fått reda på genom böcker och seglingstidningar. Kunde jag omsätta allt mitt snack i ett konkret realistiskt projekt? Det var bara att sätta sig ner och räkna; hitta budgetar på långseglares hemsidor, leta båtar på Blocket för att ha koll på prisbilden, se efter hur mycket pengar som blev över varje månad, gamla besparingar och arv. Och jag kom fram till att det faktiskt var möjligt! Inte bara möjligt förresten. Jag konstaterade att skulle det bli av innan jag fyller 50 så måste det ske inom 2 år. Att hitta ett ex-jobb senare än direkt efter sista året på universitetet kändes osäkert, att inte söka jobb direkt efter ett ex-jobb kändes korkat, och med ett jobb så kan man inte bara lämna arbetsmarknaden efter ett år och sedan hoppas på att enkelt komma tillbaka, och sedan kommer förhoppningsvis en familj att bildas. Och sedan är det nästan pension innan man får nästa tillfälle att åka. Nej, skulle det ske så skulle det ske nu.

Jag letade förgäves efter en båt i rätt prisklass hela vintern och våren. Jag hade ett pristak på 150 000 beroende på utrustning. Jag tittade på Vegor, Fingal 28, Havsfidra, Storfidra och inte minst Laurin 28. Många båtbesök blev det, men "Båten" hittades inte. Till slut fick jag tala om för min Matros att det inte var realistiskt att kunna ge sig av till sommaren. Jag antar att jag inte varit tillräckligt involverande i min båtjakt för han blev riktigt sur att jag inte kunde hålla den tidsplan vi satt upp. Och det kan jag förstå, för jag hade ju gett mitt ord att vi skulle åka, och det kändes inte bra att börja projektet med "mycket snack och lite verkstad". Jag skämdes, men har man inte hittat en båt sent i mars så är det svårt att få allt klart innan augusti.

I april när jag var hemma hos föräldrarna passade jag på att titta på en Vega till salu. Väl inne under den formsydda och hermetiskt tillslutna presseningen slog den unkna doften emot mig, och jag tänkte att jag kan väl titta runt lite av artighetsskäl, för en så sunkig mögelbåt ville jag ju inte ha. Men sedan fick jag se motorn. I en Vega från -66 hade en ägare installerat en Perkins på 18 Hk!!! Den hade backslag och hade gått mindre än 200 timmar. Nu började det bli intressant. Jag tog en titt på masten som visade sig vara i kanonskick med en ett år gammal Furlex monterad.

 

Nästan sprillans ny Perkins 18hk.

 

Nu började de logiska kugghjulen snurra i huvudet. Här hade jag en båt som såg ful ut och som hade medelmycket mögel ombord, men den hade en i princip ny motor och rullsystem, riggen var i mycket gott skick och bara kosmetiska fel på skrov och däck. Under helgen hjälpte jag pappa med lite arbeten på deras båt, och när jag gick bort för att titta lite på Vegan så var ägaren ombord. Jag knackade på och sade som det var, och fick mig en extra titt och en pratstund med ägaren. Nu gällde det att tänka efter ordentligt. Här hade jag en båt av en modell som jag vet gått ett antal varv runt jorden. Hon var sliten och skitig, men städa kan jag, och motorn och riggen som jag inte kan fixa själv var i bättre skick än man kunde förvänta sig av en sådan här båt.

På Internet var hon utannonserad för ungefär 100 lax, på lappen som jag fick av mäklaren var den sänkt till 90. När jag frågade om det priset var det som gällde sade han att jag nog kunde få den för 80. När jag kommit hem till Uppsala och funderat ett tag lyfte jag luren och bjöd 70... Ett par veckor senare var jag med båt!!!

När övertaget skedde skämdes jag nästan för mitt bud, för jag fick med så mycket prylar i köpet att det knappt fick plats i mammas kombi. Dynor med antikondensmattor, autopilot, GPS-plotter, ekolod, sjökort för hela Östersjön och en bit av Danmark och Tyskland, färger, reservdelar till motorn, radarreflektor med mera, med mera...

Men det var fortfarande inte en långfärdsbåt, inte ens en semesterbåt, än. Läs mer om renoveringen och upprustningen under Båten.

 
   

 

Kontakt:    marcuskrell@gmail.com             +46-70-156 82 44