HALVAVARVET.SE
S/Y Dory's öden och äventyr


Hem    Bakgrund    Besättningen    Projektet    Gästbok    Rutten    Skepps(b)logg    Bilder


 

 

Jag var supernöjd när vi seglade in i Kiel. Då hade jag lyckats; jag var utomlands. Det var egentligen det enda mål jag hade med resan, resten var bonus. Det hade varit en jobbig resa dittills, med mycket motvind, hårt väder, tung trafik, kallt och fuktigt och en hel del sjösjuka. Men då var jag fortfarande positiv och de första dagarna i Tyskland var vädret fantastiskt, vilket lyfte moralen.

Utmed Portugal blev det aldrig riktigt som jag hade föreställt mig med nästan inga ankringsplatser, dyra marinor och ganska otrevlig lokalbefolkning. Det konstiga är att många i båt håller med, medan de som besökt landet landvägen tycker portugiserna är supertrevliga. Överseglingen från fastlandet ut till Porto Santo, Madeira, var fyra dygn då jag bara satt och svor åt havet och seglingens jävlighet. Dory rullade enormt i vågorna som kom snett bakifrån. Vi hade vindar strax under kulingstyrka och blygråa skyar.
Vi rullade så mycket att när man låg i kojen så växlade man mellan att ligga på kojbotten och ryggstödet, och karadunpphängningen till spisen räckte inte till. Under fyra dygn blev det därmed nästan ingen sömn och max ett varmt mål mat eller dryck per dygn.

 

Atlantöverfarten var okej till att börja med. Dory rullade inte jättemycket, och vi fick den att minska genom att ofta flyga spinnaker. Första veckan var rätt kul med mycket bad och energi. Andra veckan stod man ut, men åtminstone jag började känna av sömnbristen och gick omkring som i halvkoma. Man hade ingen lust att göra någonting, och Dory rullade för mycket för att man skulle kunna ägna sig åt båtunderhåll. Sista veckan satt vi bara och glodde på GPSen; "bara 500nm kvar…". När Mårten åkte hem i januari så var det inte långt ifrån att jag följde med på samma plan och bara lämnade Dory. När jag seglade ut från English Harbour på Lista Light och så Dory för (förmodligen) sista gången så kände jag bara lättnad. Jag skulle aldrig mer långsegla.
 
Men…
Under de månader jag låg mer eller mindre still på Antigua, och de första månaderna tillbaka i Sverige så har jag dock börjat reflektera mer över min resa och långsegling i allmänhet. Visserligen har de värsta minnena bleknat, men det har också hjälp  mig att kunna reflektera lite mer objektivt. Vad var det egentligen som gjorde att jag ogillade så mycket av resan? Hade man kunnat ta bort det mesta som jag inte tyckte om?

Jag har kommit fram till att det egentligen bara var en faktor som gjorde att jag ogillade långseglarlivet så mycket; Komfort.
Men det berodde i sin tur på tre saker; båten, tiden och pengarna.

Många sade innan jag åkte att en Vega är en olämplig båt för långsegling. Det är den inte. Men den är heller inte en lämplig båt för långsegling. I vårt fall var det pengarna som avgjorde. Jag lade ut allt som allt lite drygt 150 000 kronor på Dory från det att jag köpte henne i det skick hon var tills att vi lämnade Sverige. Av de pengar jag investerade så är det kanske 20 000 som gick till prylar jag i efterhand betraktar som mer eller mindre onödiga. Ett bordsstativ för ett salongsbord vi använde två gånger, en stereo inne i båten, ett kylskåp vi skulle klarat oss utan, LED-lampor, mm. Men å andra sidan hade jag lätt kunnat lägga de pengarna på andra saker jag nu vet att jag hade velat ha, t.ex. en extra handburen VHF, större solcell, renoverat alt. utanpåliggande roder, AIS etc.

Det största felet med Dory var storleken. När vågorna nästan alltid är lika höga som friborden så rullar hon väldigt lätt. När båten rullar är det svårt att sova, laga mat och fixa med båten, dvs. de tre saker man gör mest ombord. Hade hon varit större, och därmed tyngre, så hade våghöjden blivit relativt mindre och därmed hade vi rullat mindre. Men när man kommer in i hamnar och ankringsplatser så vill man inte ha en för stor båt, och jag hävdar att 40 fot är ganska optimalt. Större delen av tiden är man ju faktiskt i hamn.

Som blivande ingenjör så har jag även klurat mycket på skrovformen. Enligt mitt resonemang så inbjuder man till rullning när man bygger båtar med en så rundad skrovform. Man ger då båten ett minimalt självrätande moment och får förlita sig helt på kölen som motkraft till vindens tryck i seglen. Om man i stället lät genomskärningsprofilen på ett skrov vara så fyrkantigt som möjligt så kommer lyftkraften så långt ut som möjligt och ger då ett större rätande moment med hjälp av flytkraft i stället för motvikt.

När vi seglade norr om Spanien så var kyla, kondens och regn tre problem. Även det faktum att vi sällan seglade med vinden och därmed fick mycket vatten över däck var aningen besvärande. Det största problemet var egentligen bristen på ventilation. Det satt tre electroluxventiler på däck. De läckte i olika grad och gav i princip ingen ventilation alls. Förpiken var minimal, och eftersom det var en plats man mest låg still på om man var där alls, så blev luftutbytet minimalt och kondensen var här som störst. Jag kunde lätt torka av en liter om dygnet från väggar och tak, och då kom jag ju inte åt det som var i stuven under kojerna eller fukten i dynor och kläder. De kläder som vi packat in torra i plastpåsar och inte rörde förrän i Spanien, och näst därefter i Karibien, klarade sig utmärkt. Kläder i plastpåsar som vi öppnade då och då växte det däremot en del mögel i. Jag har spenderat kalla försommardagar inne i föräldrarnas båtar under dagar med dagsregn, och i en familjebåt omkring 30 fot är fuktproblemet nästan obefintligt. Om man dessutom har någon form av värmare så behöver man förhoppningsvis inte tänka på det alls.

Det som ställde till med rejäla bekymmer för många jag träffade var rigg och roder. På Dory fanns ingen maststötta, vilket gjorde att vi knäckte huvudskottet. Det gick visserligen att åtgärda relativt enkelt, men det är ändå ytterligare ett bevis. Vi träffade en kille från England som knäckt sin mast över Atlanten. Han hade en genomgående mastheadrigg, och den gick av ca tre meter över däck. Det gjorde i och för sig att han hade en bra grund för en nödrigg, men jag hörde om en ferrocementbåt med genomgående mast där hålet genom däck arbetades upp större och större på grund av mastens rörelse under hårt väder. Engelsmannens mast gick av på grund av att akterstaget gick av/lossnade. Han spenderade tre månader i samma hamn i väntan på en ny.

En annan brittisk båt, den norskbyggda träskutan Lista Light, hade två trämaster med gaffelsegel. Den främre huvudmasten gick av halvvägs. Genom att flytta runt segel och staga upp stumpen som var kvar kunde de ändå segla runt i Karibien medan de ordnade med försäkringsbolag. Båten hade de köpt för £65 000, och första offerten på en ny mast var US$ 90 000! De hantverkare som var ombord kommenterade alla att det som var kvar av masten verkade vara väldigt underdimensionerad, och då hade de ändå låtit besiktiga båten innan de åkte.

En relativt ny orustbåt med svensk familj upptäckte mellan Bermuda och Azorerna att deras ena 25mm grova röstjärn av solitt rostfritt stål hade gått av. Visserligen fick de nya skickade till Azorerna, men det hade kunnat sluta med masten i sjön och ett stort hål i däck.

Även Arne Mårtensson på sin 62-fots Hallberg-Rassy har tydligen haft en del problem med sin rigg.

Jag hade en diskussion med en kille i norra Spanien som hade en 35-fotare med en så kallad Freedom-rigg. Det var två ostagade glasfibermaster med i övrigt konventionella storsegel på. Han var helnöjd, och behövde bara en enda winsch ombord. Han hävdade, och jag håller numera med honom helhjärtat, att en ostagad mast är att föredra. Belastningen på skrovet blir i stort sett obefintlig, då det är masten som ensam tar alla krafter. I vindbyar så böjer sig masterna lätt och spiller därmed vind. De fungerar alltså i princip som stötdämpare. När man sedan revar så ligger krafterna bara på den del av masten som seglet är uppe på. På en stagad mast ligger ju mycket av kraften mitt på masten när man revar, medan mothållet är i masttoppen där vanten är fästa. En stagad rigg ska även vara ganska hårt spänd, vilket gör att det hela tiden ligger spänningar på skrovet. Det kan inte vara bra. En ostagad mast upplever bara spänning/kraft när man seglar. Dessutom har man bara masten. På en stagad mast är det så många vant, infästningar, röstjärn mm som kan fallera. Om en går så kan hela riggen kollapsa. Det är mycket som därför måste servas, inspekteras och efter hand bytas ut.

När det gäller roder så träffade jag dels ett norskt par i en ny Benetau 43 vars roderinfästning behövde repareras två gånger under deras resa. Visserligen på garanti, men det var ett par veckor av deras resa som försvann till ingen nytta. Själv upplevde jag hur Dorys roder blev slappare och slappare när roderstocken successivt lossnade från roderbladet. I båda våra fall hade det varit så mycket enklare om man hade kunnat ta upp rodret ur vattnet för reparation utan att hela båten måste med upp. Utanpåliggande roder är med andra ord att föredra om man ska ut på långsegling.

Det här är lite att tänka på när man väljer båt. Jag kommer längst ned på denna sida beskriva den enligt mig optimala långfärdsbåten.

 

Nästa sak som gnagde på min trivsel under resan var att vi hela tiden hade bråttom. Då både Mårten och jag behövde pengar från sommarjobb så kom vi inte iväg förrän i mitten av augusti. Då är de flesta som ska över Atlanten redan söder om Biscaya. Genom hela Europa stressade vi därför för att undvika höstväder. Samtidigt så hade Mårten planerat att åka hem i januari, vilket gjorde att vi ville över Atlanten så fort som möjligt för att han skulle hinna få se lite av Karibien. Det gjorde att vi oftast bara stannade tillräckligt länge i varje hamn för att duscha, tvätta och handla mat. I kombination med att vi, i enlighet med nästa punkt, hade ont om pengar gjorde att vi inte såg särkilt mycket av de platser vi besökte. Det är framför allt synd i alla öriken där det mesta av det man vill se ligger inåt öarna och inte utmed kusterna.

Jag hade också en tidsbegränsning; jag skulle vara hemma inom ett år. Visserligen tröttnade jag innan dess, men att ha haft i princip obegränsat med tid hade gjort att man kunnat välja annorlunda. Har man mer än ett år så kan man till exempel gå in i Medelhavet. Men väntar man längre än till januari så är vindarna inte särskilt gynnsamma för att ta sig över Atlanten. Ska man ta Atlanten tillbaka så ska man ha lämnat norra Karibien före juni, innan orkansäsongen börjar. Annars måste man hålla sig söder om Grenada, eller ha hunnit till Panama om man ska genom kanalen. Vill man runda Kap Horn måste man vara i närheten och vänta på bra väder kanske redan i november. I januari kan det vara för sent. Har man begränsat med tid kommer det alltid vara vissa vägval som försvinner om man samtidigt inte vill stressa. Så skulle jag göra om resan skulle jag inte vilja ha en begränsande tid, för att i stället kunna ta det precis i den takt jag vill.

Mårten såg på det hela lite annorlunda. Han tyckte att det optimala vore om man kunde segla i två månader, och sedan återgå till sitt "normala" liv i en månad för att aldrig hinna tröttna på seglingen och kunna behålla den sociala krets som man saknar när man är borta. Jag hade inte tänkt på det så, men jag håller med honom. Frågan är bara om det går att lösa praktiskt, utan en enorm hög med pengar...

 

Pengar ja. Alla (nästan i alla fall) som seglar gör det på en budget. Hur stor den är och vad man väljer att lägga pengar på varierar så klart, men likväl är kassan någonstans begränsad. Jag kände nästan hela resan att allting var dyrare än jag tänkt mig och vad jag tyckte det var värt. Marinor var dyra, båtprylar dyra och maten var dyr. Vi trodde hela tiden att maten skulle bli billigare ju längre vi kom, men det var nästan precis tvärt om; det blev dyrare och dyrare. I Karibien var matpriserna nästan löjeväckande. Det enda som var billigt var bananer. Priser på båtprylar var ännu värre. På Kanarieöarna bottenmålade vi Dory. Upptagning, två nätter på land, sjösättning och bottenfärg (som vi köpte svart för €50) gick på nästan 5 000 kr. Hade vi köpt färgen i en affär hade det gått en tusenlapp till. En kille skulle bottenmåla sin Hanse 35 på Antigua. Ett ställe han kollade upp fick man inte måla själv på, men den offert han fick för upptagning, tvättning och målning, inklusive färg, var på runt 20 000 kr! Ungefär hälften av det utgjorde färgen. Ett bra tips är med andra ord att ta med färg hemifrån.

Hur kommer man då runt pengaproblemet? Jag antar att de flesta som åker ut ett eller ett par år har kvar en bostad i Sverige. Kan man hyra ut det så har man en inkomst man kan leva på, och med lite sparkapital kan man sedan leva bra och uppleva mycket. Ett annat alternativ för den som liksom jag har med sig allt man äger, och det inte är mycket, så finns det en annan lösning. Arbeta. Ska man vara ute flera år lönar det sig att stanna ett par månader på ett ställe och jobba där. Bäst är då öar som Antigua och St Martin dit alla snorrika båtägare (alltså 70 fot och uppåt) kommer för att få sina ögonstenar uppiffade. Är man duktig mekaniker, snickare eller dylikt kan man tjäna bra pengar, och saknar man talang men arbetar ändå så betalar det sig ändå hyfsat.

Vill man inte ligga still kan man göra som ett par jag träffade. De hade med sig en kraftig symaskin (inköpspris ca 6000 kr) och hade sytt fast texten "canvas & sail repairs" på sitt bomkapell. De annonserade inte mer än så och hade levt på att reparera folks segel och kapell i två års tid. Kan man inte sy så kan man ju göra de första jobben gratis tills man lärt sig. Man kommer fortfarande inte leva som en kung, men med två arbetsdagar i vecka får man ändå in så det räcker för det där lilla extra som man annars kanske inte skulle unnat sig.

 

Den perfekta båten?

*kommer "snart"*

 
 
 

Sponsorer

 

 

Kontakt:    marcuskrell@gmail.com             +46-70-156 82 44