Sista biten

När vindarna hade lugnat ner sig gick vi så till slut förbi på insidan av Landsort. Senast vi var här körde vi om tre unga grabbar som seglade igenom det smala sundet och som senare seglade om oss när schacklet till vårt storskot gick av. Den båten ligger nu på Curacao i väntan på att gå genom Panamakanalen, och vi har varken sett båten Amiga eller grabbarna ombord sedan Cascai i Portugal för nästan ett år sedan. Tur att de är hemma i Sverige och att middag tillsammans redan är inbokad :-)

Vi stannade till i Nynäshamn, som alltid har varit ett välkommet stopp även under vanliga sommarsemestrar. Det som lockade mest var rökeriets utbud och det faktum att det finns en bastu. I bastun träffar jag (Marcus) på På Kryss förra chefredaktör Erling Matz som också precis tagit hem sin båt efter att den fått flyta sju år i utländska vatten. Utanför bastun springer jag sedan på Pär från OSK som skrev ut skeppsapoteket åt oss när vi skulle åka. Även om vi nu är nära hemmahamnen så känns det ändå som att världen krymper.

Alltid gott med räkor.

Alltid gott med räkor.

Efter ett par dagars korthoppande skärgårdsmyssegling var det dags för världen att krympa lite till. Familjen Linder på båten SeaBee som vi umgåtts med så mycket i Karibien hade bjudit in till sommarfest på deras lantställe. De flesta vi seglat hemåt med hade mer bråttom än oss och hade nu varit i Sverige ett tag, men det var riktigt roligt att i stället få dyka upp med egen båt och dessutom ännu inte vara helt hemma än. Snart dök alla andra upp; besättningarna från Anorak, Sandvita, SeaQuark (som sedan hemkomsten bytt båt till nya ”Granit”), Grace II, Hakuna Matata, och så småningom även Loupan som sköt salut från sin båt (lilla Loupan Express, stora Loupan ligger på Curacao) när de kom in i viken. Som ett målskott för oss alla som lämnade Antigua tillsammans. Det blev en underbar återträff med optimistregatta, bastubad (för att återskapa den Karibiska känslan), rum punsch, god mat och mycket värme.

Ännu en vacker vik för Emma.

Ännu en vacker vik för Emma.

Ovant med papperskort.

Ovant med papperskort.

Obligatorisk grillning. Och likaledes grillvin.

Obligatorisk grillning. Och likaledes grillvin.

Stora och små.

Stora och små.

Emelie går in för ledning.

Emelie går in för ledning.

Dagen efter skulle vi officiellt komma hem. Vi vaknar till blygrå himmel som släpper ifrån sig ett lätt men ihärdigt regn. Jippi… Vi kramar alla våra vänner på återseende och släpper förtöjningarna. Prognosen har utlovat sol på eftermiddagen, men just nu har vi svårt att tro det. Men medan vi puttrar mot Vaxholm så börjar vi ana en ljusning, och när vi vid Oxdjupet hissar vårt flaggspel strax utom synhåll så lyser solen från en ytterst molnfattig himmel. När vi närmar oss kajen vid Vaxholms gästhamn ser vi i kikaren alla som står och väntar på att få välkomna oss hem. Det pirrar ordentligt i magen, och Emelie skvätter ett par tårar för att öka salthalten i Saltsjön. Vilken känsla! Särskilt när Pelle tar ett varv förbi med Loupan Express och fyrar av ett målskott åt oss. Emelies föräldrar har fixat och donat så det är bara att lägga till långsides längst inne vid marinakontoret. Här står släkt och vänner som vi inte sett på drygt ett år, så det blir mycket kramar, prat, snittar och skumpa i en enda lång eufori.

Förberedelser innan vår ankomst.

Förberedelser innan vår ankomst.

Jag ser dem!

Jag ser dem!

Emma närmar sig målet. Loupan Express i förgrunden. Notera den grå raketskjutningsrampen i aktern...

Emma närmar sig målet. Loupan Express i förgrunden. Notera den grå raketskjutningsrampen i aktern…

Såååå nära...

Såååå nära…

Åh vad härligt!

Åh vad härligt!

Lagom tills de sista gästerna lämnar oss så sluter sig molnen över himlen igen och vi följer med hem till Emelies föräldrar. Andra natten vi inte sover ombord på över ett år. Märklig känsla. Då vädret nu väljer att inte alls vara särskilt sommarlikt så blir vi först kvar i Täby och njuter av ytor att röra sig på, oändligt med varmvatten, diskmaskin, internet och alla de andra lyxer vi vant oss av med. Vi hade inte tänkt stanna särskilt många dagar, men när vädret bara blir blåsigare, kallare och blötare så gör vi en liten ”fuling” och tar bilen till Uppsala. Konstig känsla att rulla in i sin hemstad med båten kvar i en gästhamn. Det har hunnit byggas nytt i vårt kvarter, men att kliva in i lägenheten var som tur var en positiv känsla. Våra hyresgäster har tagit väl hand om den medan vi varit borta. Så för att underlätta hemkomsten passar vi nu på att bära ner alla våra möbler från vinden och se till att vi har allt på plats för att kunna bo och leva under de dagar eller veckor det tar att få fram en ny bil och vi kan åka ut till Emma igen. Skönt att veta att det står en säng redo när vi kommer hem på riktigt. Att även stereon är ihopkopplad gör det inte sämre :-)

Nästan som en sittbrunn.

Nästan som en sittbrunn.

När vädret sedan vänder har det lagom blivit helg, och vi tar med oss Emelies föräldrar och hennes bror med flickvän ut på en tur till Finnhamn. Härligt att återse Paradisviken. Det blir middag på krogen och vi får rensa ut vår förrådshytt till salongen för att alla ska kunna få plats att övernatta. Morgonen efter är det åter dagsregn, och vi släpper av gästerna på ångbåtsbryggan innan vi bara går tvärs över farleden och lägger oss i viken där längs en brygga. Skönt med en stilla dag, och återigen är vi tacksamma för vårt sittbrunnstält när regnet inte ger med sig.

Lugnet på Söder Långholm.

Lugnet på Söder Långholm.

Trots att vi nu är ”hemma” så besöker vi ändå nya platser. Vi har tidigare aldrig besökt Stora Nassa men nu ska vädret vara beskedligt så vi passar på. Det känns ändå som eftersäsong och vi är till att börja med ensamma i viken på Gubben, men strax har två andra båtar dykt upp. I det stilla vädret och med skinande sol är här magiskt vackert. Även när dimma rullar in på eftermiddagen så njuter vi, jag med att polera rostfritt och Emelie med att sitta invirad i filtar på en klippa och läsa. Mitt i natten vaknar vi av att Emma kränger till kraftigt, följt av ett brak som känns i hela båten. Från ingenstans har en åskby dykt upp och träffat oss med full kraft i sidan. Ankaret har släppt och vi har åkt in i klippan och ligger nu och pressar mot vår mindre grannbåt. Jag springer ut i kalsonger och regnjacka och försöker spänna upp ankaret med genuavinschen medan regnet piskar ner. Det är så kraftigt att jag inte kan urskilja åt vilket håll vi pekar. Emelie kommer strax efter och ska få ner fendrar mot grannbåten, men som tur är har ankaret åter fått fäste och vi kan få ut oss igen. Byn passerar lika snabbt som den kommit. Vi ser dock fler mörka moln och bestämmer oss för att lägga ut ett spring. Som tur är behövs det inte.

Vackra klippor på Gubben.

Vackra klippor på Gubben.

Dagen efter är vi som man kanske kan förstå inte helt pigga, men solen skiner. Vi pumpar upp jollen och tar en tur i denna lilla skärgård. Vi hittar en annan vik som verkar lika bra för den vind som nu råder, men även för de vindar prognosen hotar med att det ska vrida till, så vi flyttar på oss. Hur man vågar ta sig ut hit under högsäsong förstår vi inte, för när vi väl har klämt in oss i denna ena av tre vikar som är med i vår guidebok så är det fullt. Men vilken plats. Det är verkligen obeskrivligt vackert och vi stannar ytterligare två dagar då vi njuter på klipporna och puttrar runt med jollen mellan öarna. Hade det varit lite varmare i vattnet och lite mera sand vore det nästan som om vi var tillbaka i Karibien igen. Man kan ju önska i alla fall. En av kvällarna tornar åter mörka moln upp sig, och brända av natten innan ror vi snabbt ut spring över hela viken. Emma blir som en spindel i ett nät, men vinden håller sig beskedlig för att sedan försvinna helt. När vi innan läggdags sticker ut huvudet igen så speglar sig stjärnorna i den blanka vattenytan och för att ytterligare poängtera att vi faktiskt är långt norrut så uppenbarar sig ett norrsken på himlen.

Om man inte tittar på bakgrunden hade det kunnat vara en sex månader gammal bild.

Om man inte tittar på bakgrunden hade det kunnat vara en sex månader gammal bild.

Härligt med jolletur.

Härligt med jolletur.

Vårt nya krypin.

Vårt nya krypin.

Det kan inte bli mycket vackrare.

Det kan inte bli mycket vackrare.

20160822_131224

Nu är det dags för lite civilisation igen och vi vände stäven mot klassikern Möja. Återigen förväntade vi oss lågsäsong när det gällde mängden båtar en torsdagseftermiddag i slutet av augusti, men tji fick vi. En liiiten lucka mellan två motorbåtar var allt som fanns att tillgå vi bryggan, och det kände vi var lite väl kaxigt. Så vi klämde in oss på ytterkanten istället där vi läade resten av båtarna. Solen sken igen och vi tog en promenad och en fika på värdshuset. Lagom tills vi kom tillbaka till båten kom molnen och regnet. Ett sådant där lätt men ihärdigt regn som gör att man känner fukten tränga sig på även om man sitter torrt inne i båten. Grillusten försvann och vi traskar tillbaka till värdshuset. Nu däremot får vi veta att det är lågsäsong. Menyn är halverad då de försöker rensa ut förråden eftersom sista kvällen de håller öppet för sommaren är lördagen, två dagar bort. Men vi njöt ändå av revbensspjällen som serverades. Vi googlar lite och får reda på att Fejan är stängd liksom att Lidö värdshus och krogen på Arholma har slagit igen inför hösten.

Ganska så höstigt på vissa ställen.

Ganska så höstigt på vissa ställen.

Solen tittar fram igen dagen efter och vi beslutar att ta oss till en för oss klassiker i slutet av semestern, Långviken på Själbottna. När vi kommer fram är den prognostiserade sydvästen ganska envetet kommande från öster, rakt in i viken, men vi klämmer in oss bakom ett hörn och ganska snart börjar det vrida över och bli lä. Till att börja med är vi helt ensamma och får en underbar eftermiddag med sol och bad på klipporna. Snart kommer det dock fler båtar och lägger sig i viken. Vi vet att den här viken inte är superskyddad för västliga vindar, men ändå helt ok. Vi har ju lagt ut ett spring. Men vid tvåtiden på natten vaknar vi av att vi kränger och det tjuter i riggen. Däcksbelysningarna tänds omkring oss i viken och vi ser en av grannbåtarna kämpa med att sträcka upp sitt ankare då de ligger och tuggar mot berget. Vi spänner upp våra linor för säkerhets skull och kryper till kojs igen. Men vi är brända av åskbyn på Nassa och kan inte riktigt slappna av, så vid fyrasnåret har vi trixat oss ut i sidvinden och flyttat till Norrviken på samma ö där vi lägger oss på svaj i den begynnande gryningen.

Dagen efter bjuder åter på solsken, men också på byvindar uppåt 16 m/s och stadig kulingstyrka. Med lite för få timmars sömn tar vi det lugnt och puttrar motor istället för att svepas med av pustarna. Det blir ännu en ny plats när vi tar oss in till Arholma. Trots att vi har vår hemmahamn så nära så har vi aldrig varit här. Lite synd märker vi nu när vi lägger oss vid bryggan i Österhamnen. Och varför krogen här har flaggat lågsäsong förstår vi inte, för på bryggan är det fullt. Vi tar en promenad via kyrkan, där det pågår bröllop, förbi båken där vi beundrar utsikten och passerar den stängda krogen till ångbåtsbryggan innan vi vänder åter till Emma. Den här ön ska vi absolut besöka igen.

Båken på Arholma. Har förmodligen aldrig tidigare fotograferats...

Båken på Arholma. Har förmodligen aldrig tidigare fotograferats…

Nu är det nästan slut. Prognoserna vacklar, men vi bestämmer oss ändå för att i någorlunda bra väder på söndagen ta oss den sista biten till hemmahamnen i Herräng. Och vilken tur det verkar ha varit. Vi är för höga för att åka genom Väddö kanal och måste istället passera utanför där försvaret har ett skjutfält. Vi ringer numret i sjökortet för att vara säkra på att det inte pågår någon övning och får veta att från och med tisdagen, som varit vårt andra alternativ, så pågår skarpskjutningsövning dagtid veckan ut. Hade varit extra jobbigt om vår sista etapp hade tvingats vara en nattsegling…

Men jag kan inte påstå att vi tyckte det vara en odelat positiv känsla ändå. Det kalla och mulna vädret påverkade säkert humöret också, men nu högg det verkligen i magen att resan var slut. Sista biten. Sista dagen. Sista tilläggningen. Emelie fällde ett par tårar till för Östersjöns extra sälta. En liten chock att komma in i marinan. Vi har ändå under resans gång vant oss vid att Emma inte är så stor, men när det under vår bortavaro blivit en förlängning av grannbryggan så var det inte många decimeters marginal till godo när vi skulle backa in på vår plats.

Men nu är vi här. Tillbaka. Där Emma senast spenderade en vinter på land. Där vi lyfte ombord den sista flyttkartongen för så länge sedan. Slut. Klart. Färdiga. Söndagen den 28:e augusti 2016 efter 1 år, 2 månader, 2 veckor, 3 dagar och 4 timmar på resande köl och 11677 sjömil senare. Nu är vi otroligt stolta över oss själva!

Skål!

Skål!

 

Epilog

Trots denna lilla överskrift så är detta inte vårat sista inlägg. Bara det sista på resan. Vår intention är att när vi kommit i ordning ordentlig igen i vårt ”vanliga” liv så kommer det minst två inlägg till. Ett där vi beskriver just detta, att komma hem. Packa ihop vårt liv från flytande till fast förankrat hem och komma tillbaka in i en vardag som innebär väckarklocka på grund av tågtider istället för tidvatten. Ännu ett har vi sedan länge planerat där vi båda, var för sig, ämnar skriva ner våra respektive perspektiv på resan.

Med andra ord: det kommer mera!

3 tankar om “Sista biten

  1. Ann-Kristin

    Jag ser genast fram emot att läsa ”resten”. Det kom en liten tår även på min kind när ni beskrev hemkomsten.