Tapas och tristess – Spanien

Skrivet av Marcus

English below

En gång för länge sedan i det soliga Spanien bodde en tjur, som hette Ferdinand. Där fanns också en båt som hette Emma. Emma hade haft en stökig överfart över Biscaya och behövde nu vila upp sig. Och det gjorde vi.

Det blev en vecka i La Coruña. Även om det var en stor stad så tar man sig oftast inte så långt från marinan. Men marinan låg bara ett kvarter från stadens torg och gamla stan, så behovet att gå längre fanns inte. Och nu hade vi dessutom hamnat i en mindre svensk koloni. Marinapersonalen skämtade om att det var en svensk invasion, och en belgisk båt frågade om det fanns någon kvar i Sverige eller om alla kommit till La Coruña.

Staden i sig var egentligen inget särskilt, men från torget gick det en gata som var fylld med enbart restauranger och barer. Och här kokade det med folk från nio på kvällen och framåt. Jag tror att vi bara såg två icke spanska turister under vår vecka här. En kväll gick vi ut för att fira att vi korsat den beryktade Biscayabukten. Efter ett tag hittade vi en restaurang som vi tyckte såg genuin och lagom dyr ut. Det är inte riktigt som hemma här, så det vi tolkade på menyn som en huvudrätt visade sig vara en större version av tapas som man delade på. Helt plötsligt var det med andra ord halva priset mot vad vi trodde. Så vi beställde in mer! Så en paella, chorizo, friterade små chililiknande grönsaker och ett varsit glas av deras dyraste vin landade notan på lite drygt 16€. För oss båda tillsammans!

20150907_143936

Stadshuset och torget i La Coruña.

Här börjar verkligen maten bli en stor del av resan. Redan efter ett par dagar dök även Lennart och June från Saloma upp på bryggan. De hade båten i stadens andra marina som låg lite längre bort, så det blev fördrink hos oss innan vi begav oss ut på en andra tapasrunda. Den här gången började vi på en mer fisk och skaldjursinriktad restaurang, så det blev en flaska vitt, kokt bläckfisk (sorten med runt huvud och sugkoppar på armarna), fritierade bläckfiskringar (den sorten med avlångt huvud där det är huvudet som man äter) champinjoner stekta i vitlök och persilja och gambas ajillo, det vill säga stora räkor stekta i het olivolja med vitlök och chili. Mums! Sedan blev det vidare till en jamoneria, alltså ett ”skinkotek”, där vi tog ett varsit glas rött vin och en tallrik med serranoskinka, torkat nötkött och någon form av getost. Sanslöst gott! Kvällen avslutades framåt midnatt på ett högljutt café med en varsin kaffedrink. Hela kalaset gick för oss två på 55€. Det jag försöker säga här är att om ni någon gång har lust att ta en weekendresa så åk till La Coruña och ät!

20150905_221527

Jamoneria

20150905_215606

Bargatan och bargåare

20150905_212954

Pulpo, calamares, Champiñones y Gambas Ajillo

I La Coruña finns ett nära 1900 år gammalt romerst fyrtorn, Herkulestornet, vilket är det äldsta som fortfarande används som just ett fyrtorn. En dag när det fortfarande var någorlunda bra väder bestämde sig kolonin för att gå till stranden. Tre familjer gick lite före, medan vi och familjen på Kuheli kom lite efter. La Coruña går delvis ut på en udde där Herkulestornet står, medan stranden ligger där udden är som smalast rakt över från marinan. Självklart valde vi fel håll i en korsning och det slutade med en dryg timmes promenad runt hela udden innan vi kom fram till stranden. Men det var kallt och mulet, så egentligen var det en mer perfekt dag att promenera förbi Herkulestornet än att vara på stranden. Att gå tillbaka till båten tog mindre än tio minuter…

20150904_163650

El Torre de Hercules. I bakgrunden alltså…

20150907_145151

Varmt i luften, cirka 16 grader i vattnet

Någon dag senare blev vi överbjudna till Saloma igen. Besättningen har bott mycket i Spanien så den tapasbuffé som stog updukad i sittbrunnen var minst i samma klass som den vi upplevt på restaurangerna i stan. Det var en mycket trevligt kväll, så tack så hemskt mycket! Tyvärr missade vi samma kväll födelsedagskalaset på Sofia, den andra båten vi korsat Biscaya tillsammans med. Men chokladbollarna som Emelie hade rört ihop försvan på något vis ändå där i kalasets efterdyningar när alla vankade runt på bryggan på väg hem. Mest synd att vi missade kurragömma med tjugo personer på en 31 fots segelbåt…

20150907_202040

Tapas a la Saloma

Vi hade ändå haft vad som måste klassas som bra väder över Biscaya, och den bra vinden stannade kvar våra första dagar i Spanien. En del båtar var piggare och passade på att åka vidare, men vi behövde verkligen ta det lugnt och varva ner. Nackdelen med det var att när vi kände oss redo att åka vidare så hade så klart vinden vänt. Prognosen förutspådde motvind, men det skulle inte vara många sekundmeter, så tillsammans med Kuheli och familjen på Nauticat 521:an Swede Dreams puttrade vi ut i bleke från La Coruña. Men… Efter ett tag ökade vinden och vi hade som mest 14 m/s emot oss och vi gick från att göra 6 knop till att stampa fram i 3. Kuheli hade de två sista dagarna i La Coruña försökt svetsa ihop en del av motorkylningen som rostat sönder, och det gjorde att vi blev extra oroliga när de plötsligt vrider sig tvärs mot vinden. Det är skönt att vara fler som seglar tillsammans, för man är rätt utsatt när det är öppet hav och prognoserna inte stämmer. Som tur var visade det sig vara ett igensatt bränslefilter, men vi drog ner på gasen för att hålla oss i närheten om de skulle behöva bogseringshjälp.

20150908_124615

Det blev värre sen

Vi hann i alla fall komma fram så pass i tid till orten Camariñas att vi kunde ankra bakom en skyddande pir i dagsljus. Här stannade vi i två nätter medan ett lågtryck passerade över oss med mycket vind och regn. Det blev bara en kort promenad en av dagarna inne i byn som mest kändes nedgången. Både byn och dess invånare. Men vi rodde runt mellan varandras båtar och hade det rätt trevligt ändå. Lagade pannbiff med potatis och gräddsås en kväll för att mysa till det lite extra. Även om vi saknar de stabila nordliga vindarna och varma vädret vi trodde skulle dominera här.

20150910_082217

Om solen tittat fram hade Camariñas kanske sett finare ut

När så vinden slutade vara emot oss puttrade vi vidare för att komma förbi vårt sista hörn, europeiska fastlandets västligaste punkt, Kap Finisterre, innan nästa kuling skulle komma in. Den här gången var den prognostiserade medvinden ingen vind alls, och en storm uppe vid Island hade skickat ner en enorm dyning. Tråkigast var nog dock att det nästan på en gång rullade in en tjock dimma så att vi fick stå på helspänn hela dagen och aldrig fick se Finisterre när vi passerade.

20150910_143934

Dimman väller in över Muros

IMG_3024

In i dimman!

20150910_143925

Kuheli på väg att bli uppslukade av molnen. Luftskepp?

När vi närmade oss hörnet så såg vi en annan svensk båt som legat i La Coruña på AISen, Nanny. Vi ropade upp för att höra om deras planer, och de var på väg till en by som heter Portosin. Vi hade egentligen tänkt att gå till orten Muros i samma ria (typ vik…), men när de kommit fram och raporterat att marinan var bra och billig, och att man dessutom kunde få svenska gasolflaskor påfyllda valde både vi och Kuheli att gå hit.

Det här med gasol är ett evigt bekymmer (liten överdrift, men bara lite), för även om Europa verkar kunna standardisera mycket så verkar just gasol vara en nationell angelägenhet. Kompositflaskor verkar bara finnas i Sverige och England, och det enda någorlunda utbredda standardmärket är Campinggaz, men vilket i gengäld är relativt svindyrt. Dessutom verkar det numera vara olagligt åtminstone i Spanien att fylla annat än spanska flaskor. För AGA är ju ett så suspekt varumärke… Döm därför till vår lycka att vi här för 135 kronor fick våran 5kg flaska fylld, inklusive hämtning och lämning i marinan!

Första kvällen här i Portosin blev det riktigt svenskt samkväm uppe vid klubbhuset i marinan. Båtarna Resolute och Nanny från Göteborg, Kuheli från Kalix, Emma från Uppsala och även en liten stund Mango från Tyskland satt och huttrade i svensk midsommarvärme med dunkvin och allsång akompanjerat av Magnus från Nanny på gitarr.

DSC_0540, Portosin

Svensk midsommar eller spansk fiesta?

Dagen efter tog vi lokalbussen till grannorten Noia och knatade runt. Visdade sig vara inget speciellt, men blev ändå lyckat med ett besök på en pizzeria. Märkligt vad det är man saknar när man är borta från Sverige en längre tid. I lördags däremot lyckades vi vara väldigt kulturella och åkte buss till pilgrimsstaden Santiago de Compostela. Riktigt svalt väder, men otroligt vacker gamal stadskärna med många kyrkor och en imponerande katedral. Tyvärr var den bara öppen för de som vandrat pilgrimsleden, men det kunde vi ändå acceptera. Vi hittade även en stor inomhusmarknad med åtta olika valvgångar med olika råvaror. I det ena valvet fanns en restaurang som tillagade det men köpt med sig från marknaden. Vi köpte en påse pimientos av en dam utanför för 1,5€, och de blev precis lika goda ombord som på restaurang!

20150912_144826

Fast vi tog bussen…

20150912_120331

Katedralen

20150912_120654

Hästfontänen (tydligen känd…)

20150912_131709

Mmm, tapas till lunch

20150912_140513

Hade vi vetat om det här hade vi tagit med en kylväska

 

Väl ”hemma” så blev vi indragna i en omgång paddel med Resolute och Nanny. Tydligen mer poppis än tennis i Spanien, och är som en blandning mellan tennis och squash. Mindre bana, hårdare racketar och man får använda betongväggen bakom sig när man spelar. Till och med jag som inte gillar idrott blev indragen och tyckte att det var roligt.

DSC_0742, Portosin

Björn Krell

DSC_0723, Portosin

Serena Barkenäs

Kulturen fortsatte häromdagen när vi åkte buss till en järnåldersruin, Castros de Baroña. Lite runda stenringar, men naturen runtomkring var bara den värt besöket och det var skönt att komma från båten lite när man bara annars sitter och väntar på bättre väder. Det här med bussarna var dessutom lite intressant. Personalen på marinan sa att bussen skulle gå från utanför banken, men där fanns inte ett endaste tecken som tydde på att det var en busshållplats. Vi frågade några förbipasserande som sa att vi stod på rätt plats, så vi väntade. För busstidtabellen var bara uppbyggd med tiden då bussen avgår från första stationen. Men, bussen kom och stannade mitt i korsningen. När vi sedan skulle hem från ruinen så var det återigen väldigt oklart vart bussen skulle stanna, men återigen verkade det inte vara så noga och vi kom hem igen :-)

IMG_3063

Los Castros de Baroña

IMG_3052

Kakpaus på udden

De senaste två dagarna och nätterna har det blåst riktigt mycket. Som mest har vi sett 17,7 m/s på vindmätaren även om vi inte har sprungit ut vid varje vindby. Men runt 13 har det blåst kostant under längre perioder. Det går vita gäss inne i hamnen och det rycker i förtöjningarna så vi har inte fått så mycket sömn. Igår spenderade vi större delen av dagen i segelskolans klassrum på hamnkontoret för att få komma bort från stöket på båten. Idag verkar solen titta fram lite, och ikväll ska vinden lugna ner sig. Vi blir nog kvar imorgon också så att vinden får vända håll ordentligt och havet lugna ner sig utanför.

 

Written by Marcus

Once upon a time in sunny Spain there was a bull called Ferdinand (quote from an old Disney short that is broadcasted in Sweden every Christmas). There also was a yacht called Emma. Emma had had a rough crossing over the Biscay and neded to rest. And so they did.

A few days turned into a week in La Coruña. Even if it is a large city you rarely travel very far from the marina. But the marina was only a block away from the city square and the old city, so the need to travel further never came. And we had also a small colony of Swedish boats around us. The marina staff joked about it being a Swedish invasion, and a Belgian boat asked if there was anyone left in Sweden or if all had moved to La Coruña.

The city of La Coruña in it self was nothing special, but from the square ran a street that was filled with just about only restaurants and bars. And it was boiling with people from nine in the evening and onwards. I think we only saw two non-Spanish tourists during our week here. One night we went out to celebrate having crossed the infamous bay, and after a while we found a restaurant that looked genuine and not too expensive. The style of dining is not like at home, so the menu confused us somewhat. What we thought was a main course turned out to be a larger version of tapas to share. All of a sudden everything was half price from what we had expected. So we ordered in more! A paella, chorizo, deep-fried small chili looking peppers and a glass each of there most expensive whine landed our tab on just over 16€. For both of us together!

Understandably this is where food became a large part of the trip. After only a few days Lennart and June from Saloma showed up. They had their boat in the towns other marina which was further away, so we had a sundowner on Emma before we ventured on our second tapas excursion. This time we started in a restaurant more tuned to fish and shellfish, so here we got a bottle of local white wine, boiled octopus, deepfried calamares, mushrooms fried in garlic and parsley and gambas ajillo, that is prawns fried in very hot olive oil with garlic and some chili. Yum! Then we went on to a jamoneria, in other words a ham place, where we got a glass of red wine each and a plate of serrano and the equivalent in beef and some cheese. Unbelievably good! The night finished of with a coffee drink around midnight in a loud café. The whole night cost the two of us 55€. What I’m trying to say is that the next time you are planning a weekend trip, go to La Coruña and eat!

In La Coruña there is an almost 1900 year old roman light house, the Tower of Hercules, which is the oldest that is still used as a lighthouse. One day when the weather was reasonably good the colony decided to go to the beach. Three famelies whent ahead, while we and Kuheli came along a bit later. La Coruña is partially placed on a peninsula on which amongst other things the second marina and the Tower of Hercules is placed, while the beach is straight across the narrow bit of land from the marina we where in. Obviously we chose the wring way in an intersection and ended up taking an hour long walk around the whole peninsula before getting to the beach. But it was windy and overcast, so really it was a day better spent walking than sitting on the beach. The walk back took less then ten minutes…

Some day later we were invited back onto Saloma. The crew has spent a lot of time living in Spain so the buffé of tapas layed up in their cockpit held at least the same class as that we had experienced in the restaurants. We had a wonderful evening, so thank you very much again! Unfortunately we missed the birthday party on Sofia, the other boat we had crossed the Biscay with. But the chocolate balls Emelie had made still somehow disappeared in the partys aftermath on the pontoons where everyone walked around. I’m most sad that we missed the game of hide and seek of twenty people on a 31 footer…

Crossing the Biscay we still had what must be called good weather, and the good winds stayed with us for the first few days in Spain. Some of the boats, or rather their crew, where in better condition or spirit than us and went on when the winds were favorable, but we really felt the need to stay longer and catch our breath. The downside with that was that when we felt ready to go on the wind had turned. The forecast was for wind against but very light, so together with Kuheli and the family on the Nauticat 521 Swede Dreams we motored out in the calm from La Coruña. But… After a while the wind increased and we had at the most 14 m/s (about 28 knots) against and we went from doing 6 knots to bashing forward at only 3. Kuheli had the last two days in La Coruña tried to weld together a part of their engine cooling system which had rusted apart, which made us very worried when they suddenly turned sideways to the wind. It is very comforting to sail together, because you are very exposed when there is only open sea and the forecast doesn’t stay true. Luckily it turned out to be a clogged fuel filter, but we kept our speed lower so that we would be close by if they would need a tow.

At least we managed to reach Camariñas in good time to anchor behind a protective pier in daylight. Here we stayed for two nights while a low pressure passed by with lots of wind and rain. We only took a short stroll through the town which felt very run down. Both the town and its inhabitants. But we rowed around between each others boats and had a rather nice time anyway. We cooked mince steaks with gravy and boiled potatoes one night to comfort ourselves some extra.

When the wind eventually decided to not resist us any longer we motored on to get past our last corner, the westernmost point of Europe, Cape Finisterre, before the next gale would come our way. This time the forecast predicted the wind to be with us, but we got no wind at all. Instead a storm up by Iceland had sent large waves to meet us. However the worst of it all was that very soon a thick fog rolled in so that we had to keep fierce lookout the whole day and never got a glimpse of Finisterre when we passed.

When we got closer to the last corner of the day we saw another Swedish boat that had been in La coruña with us on the AIS, Nanny. We called them up on the radio to hear about their plans, and they were heading for a village called Portosin. We had planned to go to the town of Muros in the same ria, but when they reported from Portosin and said that it was nice, cheap and that we could get our Swedish gas bottles refilled both we and Kuheli decided to join them instead.

This gas issue is a constant concern (a small exaggeration, but just a small one), because even if Europe seems able to standardize a lot gas bottles seems to be a national issue at best. Composite bottles seem to only exist in Sweden and UK, and the only somewhat spread system is Campinggaz, which in return is pricy beyond belief. Furthermore it seems to be illegal to refill other than Spanish bottles in Spain. Because AGA is such a suspicious dodgy brand… Judge our surprise and joy when our bottle is picked up, refilled and returned with 5kg of gas for only 14€!

The first night here in Portosin became a real image of Swedish midsummer. The other Swedish boats Resolute and Nanny from Gothemburg, Kuheli from Kalix, Emma from Uppsala and for a short while also Mango from Germany sat shivering outside the Yacht Club house with bag in box red wine singing along with the guitar play of Magnus from Nanny.

The day after we took the local bus over to the neighboring town of Noia and strolled around. Turned out not to be much to see, but was still a pleasant pastime and topped of with a visit to a pizzeria. It is odd what things you miss when you are away from home for a longer period of time. Last Saturday we managed to be very cultural and took the bus to the pilgrimage city of Santiago de Compostela. Really cool weather, but an incredibly beautiful old city core with plenty of churches and an impressive cathedral. Unfortunately it was only open to those who had made the pilgrimage walk there, but it was something we could accept. We also found an impressive indoor market with eight different rooms with arched ceilings with different fresh produce. In one of them there was a restaurant that cooked what you had bought in the others. We bought a big bag of pimentos by a lady outside for only 1,5€, and they turned out to be just as tasty on board as they ever where in the restaurants! ”Home” again we got pulled into a game of paddle with Resolute and Nanny. Apparently it is a sport more popular than tennis in Spain, and is sort of a cross between tennis and squash. Smaller court than in tennis, harder rackets and you are allowed to use the concrete walls behind you. Even I who don’t like sports got pulled into it and thought it was fun.

The culture continued the other day when we took the bus to a Celtic ruin from the iron age, Castros the Baroña. A few round rings made from rocks, but the nature around was in itself worth a visit and it was nice to get some time away from the boat where you mostly just sit around and wait for better weather. The local buses is quite interesting by the way. The marina staff had told us that the bus would leave from outside of the bank, but there where no sign hinting about there being a bus stop. We asked some locals passing by and they claimed that we were in the right place, so we waited. Because the time tables only stated when the bus left the first stop of the line. But, the buss came and stopped in the middle of the intersection. When we wanted to go back home from the ruins it was yet again very unclear where the bus was supposed to stop, and yet again it did not seem to matter very much and we got back home :-)

The last two days and nights we have had really high winds. At most we have seen 17,7 m/s on the wind meter even though we have not run outside to check in ever gust. But it has at least been around 13 constantly during longer periods. The water has been frothing inside the harbour and the mooring lines have yanked so much that we haven’t gotten much sleep. Yesterday we spent most of the time in the yacht club’s sailing school classroom to get away from the commotion on the boats. Today the sun is out to and from again, and tonight the wind is supposed to calm itself somewhat. We will probably stay tomorrow as well to let the wind turn around properly and give the sea some time to calm itself.

5 tankar om “Tapas och tristess – Spanien

  1. Håkan & Madeleine Uhlin

    Vi vill hälsa från Herrängs Marina. Mikael är i full fart med att ta upp båtarna inför vintern. Det alternativ ni har valt verkar mer lovande. Spännande att följa er fortsatta resa.

  2. Jeanette Liljekvist

    Tack så mycket för att nu delar med er, följer er med stort intresse! Vi är idag i ett regnigt Härnösand och avvaktar väder och vind för vidare segling uppför Höga Kusten. Varm kram

  3. Elisabeth Norberg

    Det är fantastiskt roligt att läsa er reseskildring. Så många platser det finns som man vill besöka som inte finns i resekatalogerna! Genuin o god mat överallt. Lite för mycket svenskar kanske :-) Verkar som ni får bra träning vad gäller väder o vind inför seglats ut i stora vida världen. God tur framöver!!