The Great Glen – Början på slutet

När vi planerade den här resan så trodde vi att det skulle vara viktigt att även hemresan var en resa och inte bara en transportsträcka. Allt för att man inte skulle tycka att äventyret tog slut så fort vi lämnade Karibien. Därför har hela tiden en av de förväntade höjdpunkterna varit Kaledoniska kanalen genom Skottland. Och vi hade helt rätt. Det har absolut känts viktigt att fortfarande ha resmål att se fram emot, och kanalen har verkligen varit en höjdpunkt!

Men först blev det en hel vecka på boj i Oban. Först för att vi hade gäster från Sverige som hyrt stuga precis utanför stan. Med två små barn blev det dock lite lugnare tempo på turistandet. Vi han trots det med ett besök på Oban distillery, knatade upp till en semimodern amfiteater ovanför staden som gav en fin utsikt och åt skaldjur på bänkarna utanför Seafood Hut. Den sista dagen med våra gäster skulle de byta boende till Fort Augustus så vi följde med i deras hyrbil till Fort William där kanalen börjar. På vägen stannade vi även till vid Hidden Valley som var en spektakulär syn vi inte hade fått se från båten. Från Fort William tog vi sedan bussen tillbaka till Oban, och tyvärr hade Marcus vid det här laget hunnit bli riktigt ynklig.

Annorlunda förtöjning i Oban.

Annorlunda förtöjning i Oban.

En del av utbudet från Oban Seafood Hut. Mums!

En del av utbudet från Oban Seafood Hut. Mums!

Utsikt från kullen ovanför Oban. Notera sundet där färjan kommer in.

Utsikt från kullen ovanför Oban. Notera sundet där färjan kommer in.

Hidden Valley.

Hidden Valley.

De närmaste nätterna fick vi ligga kvar på vår boj medan Marcus led av frossa, feber och knasig mage. Emelie gjorde det bästa av situationen och åkte in till Seafood Hut och köpte levande hummer. Denna avnjöts sedan i sittbrunnen medan Marcus satt inlindad i filtar och försökte få i sig två mackor…

Hummer eller skinkmacka...

Hummer eller skinkmacka…

Oban by night sett från Emmas sittbrunn.

Oban by night sett från Emmas sittbrunn.

När Marcus sedan tillfrisknade tillräckligt släppte vi bojen och begav oss norrut. Vi hade sedan tidigare läst i Oceanseglarklubbens tidning vilka medlemmar som nu var på väg via Skottland och vi hade lyckats stämma möte med två av dem. Det försenade våra planer lite, men vi är ju på semester. Med hjälp av en lokal gästhamnsguide vi fått i Port Ellen på Islay så hittade vi en boj utanför Port Appin där vi stannade till. Efter att ha legat på boj ett par dagar utan dusch så var det något vi nu verkligen såg fram emot. Tyvärr skulle det lokala hotellet ha £10 per person och dusch, så det var bara att ro hem igen och starta motorn för att få varmvatten.

Dagen efter tog vi oss iland och strosade i den takt Marcus klarade av runt byn. Vilket var ganska snabbt avklarat. Men oj vad vackert här är! På vägen gick vi förbi en gatupratare som utlovade cream tea på vad som såg ut som ett vanligt lantishak och det lät som en trevlig lunch. Men allt är inte alltid vad det ser ut att vara. När vi väl hittar någon ur personalen och frågar efter cream tea blir vi hänvisade in i en av två jättefina salonger med mjuka djupa soffor och fåtöljer. Efter en liten stund kommer två kostymklädda män in med en bricka som ställs ned på ett annat bord en bit bort där de häller upp te i koppar och serverar bit för bit till vårt bord. Vi kände oss en aning felplacerade i våra sunkiga promenadkläder, men där satt vi sedan i all ensamhet och njöt av våra scones och den magiska utsikten över bergen på andra sidan viken. På kvällen kommer sedan Yasmine med Mats, Lena och deras gäst Lotta till grannbojen. Fantastiskt hur snabbt man bli vänner med någon när man har ett gemensamt intresse. Vi äter en fantastisk middag på restaurangen medan vi utbyter tips om platser på vägen.

Vy från Port Appin tvärs över the Great Glen.

Vy från Port Appin tvärs över the Great Glen.

Lyxig lunchmiljö.

Lyxig lunchmiljö.

Resans bästa ostron, upplockade 12 minuter från restaurangen.

Resans bästa ostron, upplockade 12 minuter från restaurangen.

Halva Port Appin är med på bilden.

Halva Port Appin och lika mycket Emelie är med på bilden.

För att få se något nytt flyttar vi oss en mycket kort bit norrut till ännu en boj utanför Kentallen. Här har det i gästhamnsguiden utlovats bastu, så vi tar oss snabbt iland. Vi blir sedan överrumplade i hotellreceptionen när de glatt förklarar att både bojen och poolen med tillhörande bastu är gratis! Det blir här vi spenderar större delen av dagen innan vi tar en öl på uteplatsen och ser Angelina med Mats och Eva glida in i viken. Ytterligare två nya vänner, en god middag med magisk utsikt och en eftersläckare i deras båt. Härligt att det fortfarande inte bara är en hemresa :-)

Varierande väder. Ösregn och blå himmel på samma bild...

Varierande väder. Ösregn och blå himmel på samma bild…

IMG_3856

Men dramatiskt och vacker är det.

Men dramatiskt och vackert är det.

Och då uppskattar man det här desto mer.

Och då uppskattar man det här desto mer.

Emma och Angelina på boj i Kentallen.

Emma och Angelina på boj i Kentallen.

Annorlunda mot Karibien...

Annorlunda mot Karibien…

Men nu är det ändå dags att sätta lite fart, så dagen efter bär det av förbi Fort William till Corpach där Kaledoniska kanalen börjar. Tyvärr har vi precis missat en slussning och får snurra ganska länge i strömfåran utanför tillsammans med ett lastfartyg innan vi kommer in. Det bli sedan direkt in i den stora slusstrappan Neptune’s Staircase och när vi kommer upp på toppen till Benavie vid sextiden, fem slussar senare, så är vi helt slut men riktiga fenor på att slussa. Vädret är typiskt oskottskt så grillen åker fram för första gången sedan Islas Cies i Spanien för en mindre evighet sedan, och den sista svenska kolen går upp i rök…

Mäktiga vyer hela tiden...

Mäktiga vyer hela tiden…

Är bilden tagen nyss, eller i Nederländerna för ett år sedan?

Är bilden tagen nyss, eller i Nederländerna för ett år sedan?

Första dagen börjar med en kort kanalsträcka innan vi slussar in i den första av tre sjöar: Loch Lochy. Helt klart den mäktigaste sjön av de tre, men vädret var tyvärr inte det bästa och en stor del av tiden var omgivningarna höljda i låga moln och regn. Vinden höll sig borta ända tills andra änden av sjön där vi skulle manövrera in i en sluss, men den här gången sitter propellern fast så det gick bra. Här stannade vi över natten, och tvärs över kanalen låg en pub inhyst i en kanalbåt. Jättemysigt ställe med god dryck och tydligen var en av ägarna svärdsfantast för det hängde svärd från Sagan om Ringen, Highlander och Robin Hood på väggen. Dagen efter gick vi över kanalens minsta sjö och högsta punkt, Loch Oich. Sjön skulle man nog mer likna vid en vildvuxen flod, men det var hög mysfaktor. I slutet av sjön fanns en vägbro där brovakten svarade på VHFen ”you caught us in the middle of lunch”, så vi gjorde detsamma och svängde ihop en English breakfast till oss själva. En kort kanalsträcka senare så befann vi oss i kanten av en slusstrappa ner till Loch Ness och orten Fort Augustus. Dagen var nästan slut och regnet öste ner, så vi stannade kvar på toppen och kröp ner i båten.

Mysiga Kytra Locks mitt ute i skogen.

Mysiga Kytra Locks mitt ute i skogen.

Dagen efter bättrade sig vädret och vi tog slusstrappan ner till Loch Ness. En lång dagstur på säkert en halv sjömil och 12 höjdmeter ;-) Resten av dagen spenderade vi med att turista i Fort Augustus, vilket var avklarat på lite drygt en timme. Det här verkar vara lite av ett tursitcentrum för Loch Ness, och vi hade roligt åt alla busslaster med asiater och tyska ungdomar. Något vi blivit varnade för av andra som gått kanalen är så kallade cruisers. Det är hyrda kanalbåtar som man lätt känner igen på besättningarnas tydligen obligatoriska puffiga lysorangea flytvästar och välavfendrade men likväl superrepiga båtar. Tydligen krävs ingen tidigare erfarenhet av båtar för att hyra dem, och efter en halvtimmes introduktion (den änden är fram, här sitter ratten, fram/back på motorn) så släpps de ut på kanalen och sjöarna. Vi har haft tur (eller otur) att inte träffa på några riktiga stolpskott, men lite roande var det ändå att se dem i slussarna. Helt plötsligt känner man sig superskicklig när man hanterar sin egen båt.

Proffsen...

Proffsen…

...och, eh, ja...

…och, eh, ja…

Den berömda sjön.

Den berömda sjön.

Fort Augustus huvudgata och staty av huvudkändisen.

Fort Augustus huvudgata och staty av den lokala kändisen.

Så var det dags för den legendariska Loch Ness. Gråmulet och regnskurar, men sikten var ändå OK så vi kunde njuta av att segla i medvind upp längs sjön. Lite drygt halvvägs stannde vi vid Urquhart Castle där vi hade tur och den enda gästbojen var ledig. Vi slänger i jollen och kör in till den lilla brygga som ligger vid slottet och vandrar runt bland horder av andra turister. Det märks att vi är vana vid ensamhet för det var riktigt jobbigt att vara bland så mycket andra människor. Men slottet var fint och utsikten längs Loch Ness lika så. På kvällen tar vi jollen längre in i viken och promenerar till den närmsta byn, Drumnadrochit, där vi blivit rekommenderade att besöka Fidler’s. På vägen passerar vi Loch Ness Centre och Nessie Land…

Segling över Loch Ness.

Segling över Loch Ness.

Urquhart Castle.

Urquhart Castle.

Nu händer något märkligt. Dagen efter vaknar vi till strålande solsken och värme! Det gör att vi tar säsongens första bad från båten på den här sidan Atlanten. Kallt men väldigt häftigt att ha badat i Loch Ness :-) Sedan njuter och svettas vi de sista sjömilen på sjön och in i kanalen igen. Vi hade tänkt gå hela vägen till slutstationen Inverness, men vid vägbron Tomnahurich tog det stopp. Tydligen var det alldeles fullt med båtar närmare Inverness, så vi fick helt enkelt stanna för natten. Nu visade det sig att det nog var det bästa som hade kunnat hända. Vi tog fram cyklarna och åkte och handlade för att sedan få en fantastisk kväll i gröna omgivningar med grill och vin i ljummen solnedgång. Men så igår, i piskande ösregn, kom vi den sista biten och slussade ner till Seaport Marina i Inverness. På grund av vädret var vi inte så sugna på att göra stan, så i stället har vi handlat och lagat överseglingsmat.

Morgondopp.

Morgondopp.

Morgondoppad.

Morgondoppad.

Loch Ness i solsken.

Loch Ness i solsken.

Trångt i en del slussar.

Trångt i en del slussar.

Så det är nästa steg. Översegling. Det är bara Inverness kvar som vi har planerat att se. Om vädret tillåter kanske vi tar ett stopp till längs den nästan hundra sjömil långa kuststräcka som är kvar tills Nordsjön tar vid, men annars blir det att åka de fyrahundrafemtio sjömilen direkt till Göteborg och Öckerö där vi köpte Emma för drygt två år sedan. Sedan är det ”bara” 150 sjömil tills vi korsar vår egen kurslinje i Malmö och drygt 600 sjömil innan vi är hemma i Herräng. Bara…

3 tankar om “The Great Glen – Början på slutet

  1. The Westmans

    Det har varit roligt att ha följt Er resa, oerhört inspirerande och Ni är hur häftiga som helst som gjort denna strapats!!
    Karibien blev ett mål för oss efter att ha set era fina bilder, och vi tar mer än gärna emot tips om var man borde åka!
    Vi var i Skottland nästan samtidigt som er visade det sig, dock som bilburna med ett tält på taket :). Fort Agustus besökte vi den 12/7 och åt lunch vid slussen och tittade på när en svensk gigantisk motorbåt båt som hette kajsa-stina slussade, fikade vid Loch Ness men badet hoppade vi över. Välkomna hem till Svedala.
    Kramar från grannarna på sommarvägen!

  2. Andreas

    Hej! Kul att läsa om er resa, vi har kommit oss ner till Kilmore quays efter ha lämnat Islay och Nordirland , Dublin bakom oss. :)