Vardag vid 14N 60W

Men, vad är det här?! Vi pekar ju åt fel håll! För första gången sedan så långt vi kan minnas så blåser det västligt. Vad är det här?! Kanske är dags att börja hålla koll på väderprognoser igen…

Vi blev kvar ännu längre än vi tänkt på Bequia. Men som Ulla på Loupan säger, man kan ju ombestämma sig. Jens på Fragancia övertalade oss att bli kvar för att gå på Bequia music festival, vilket vi gjorde. Däremot orkade vi när det väl kom till kritan aldrig med att ta oss till de platser som spelningarna var på. Men vi fick desto mer umgänge då det skapades en riktig svensk koloni i hamnen. Som mest var vi tio svenska båtar ankrade i viken, även om vi mest umgicks med vännerna från OSK (OceanSeglarKlubben) på Loupan och Sea Bee. Det bästa med att vara ute så här är att alla våra vänners vänner är våra vänner. Så sista kvällen bokade Sea Bee bord på Jacks bar åt oss alla. Det blev en helkväll med oss, Sea Bee, Loupan, Fragancia, Hakuna Matata II och Anorak. Blev supertrevligt, och kul att få lära känna fler i gänget. En annan höjdpunkt var atten manta bestämt sig för att frekventera grannviken, så en dag spenderade vi med jollesafari. Vi snorklade två meter ovanför den med kameran i högsta (eller lägsta..?) hugg.

Mr Manta.

Mr Manta.

Men sedan var vi klara på Bequia för den här gången. Även om det fortfarande är vår absoluta favorit än så länge, och vi säkert hade kunnat bli kvar ett par månader till om det inte var för att vi ville se mer av vad Karibien har att erbjuda. Som tur var hade vi (eller, ja, Emelie alltså) kollat vädret och sett att det skulle vara lugnt en dag och sedan komma kraftigare vind ett par dagar framöver. Från början hade vi tänkt att gå in och ta en natt i Wallilabou Bay på St Vincent, där man spelade in en stor del av Pirates of the Carribean, men nu kände vi att det var bättre att passa på att ta oss hela vägen till St Lucia där vi tänkt lägga en vecka. Vi passade däremot på att svänga in i Wallilabou och kolla när vi ändå passerade, och lite synd var det att inte gå iland.

Här klev Captain Sparrow ner från masten. Notera kistorna som står lutade mot väggen i bakgrunden.

Här klev Captain Sparrow ner från masten. Notera kistorna som står lutade mot väggen i bakgrunden.

Känner ni igen valvet från filmen? Döingarna är bortplockade...

Känner ni igen valvet från filmen? Döingarna är bortplockade…

Vidare åkte vi, och det var rätt spektakulär natur som svepte in St Vincent och en häftig vulkankon som krönte den norra udden. Här skulle det enligt guideboken vara kraftiga och plötsliga vindar man skulle passa sig för. Vi märkte ingenting. Däremot kom det som väntat en hel del dyning från sidan och ve och fasa så började det dunka från vårt roder igen. Suck! Nu vågade vi inte hissa alla segel och belasta rodret mer, så det blev motorsegling över sundet till St Lucia. Vi måste ha haft någon form av medström, för det gick undan i nästan nio knop!

Det första man ser av St Lucia när man kommer söderifrån är två höga spetsiga bergstoppar, the Pitons, och det var inget undantag för oss. Vi höll oss torra ovanifrån, men både St Vincent och St Lucia var insvepta i tunga regnmoln, som sprack upp lagom till att vi kom fram i solnedgången. The Pitons är ett populärt ställe att stanna på, och det visste vi. Som man kanske kan förstå när man ser bergstopparna så är det alldeles för djupt för att ankra, och när vi kom fram så sent så fanns det inga lediga bojar. Vi tog en sväng in förbi och fotade lite innan vi gled vidare i tilltagande mörker.

Insegling mot St Lucia.

Insegling mot St Lucia.

Petit Piton i solnedgången. Notera båten...

Petit Piton i solnedgången. Notera båten…

...ger skala, eller ja, den är typ 50m lång.

…ger skala, eller ja, den är typ 50m lång.

Petit Piton till vänster och Gros Piton till höger.

Petit Piton till vänster och Gros Piton till höger.

Vi kommer så någon timme senare in i Marigot Bay, där vi tänkt ankra för natten. Flygfotot i guideboken visade på en stor vik, så vi trodde inte det skulle vara några som helst problem. Verkligheten var lite annorlunda. Viken var ganska smal, stenig och grund i kanterna och brådjup i mitten. Och det kryllade av båtar. Och självklart började det ösregna när vi kom fram. Vi lyckades så småningom ankra så långt ut vi vågade, men var ändå nervösa för den bergvägg vi hade bredvid båten. Det är mycket svårt att bedöma avstånd i mörker, var den tio eller hundra meter bort? En local kom utroende till oss medan vi satt och funderade och sålde en jättefin skål flätad av bananpalmsblad och full med frukt. Vi passade på att fråga om han tyckte att vi låg bra, och det direkta svaret var nedslående: ”nej, här kommer det in dyning på natten som kommer driva upp er på stenarna som ligger framför er”. Suck! Bara att dra upp ankaret och fortsätta två timmar norrut till Rodney Bay där det var ankringsförhållanden som vi var vana vid, en vidsträkt bukt med sandstrand, sandbotten och ett enormt område med ca 5 meters djup. Var faktiskt rätt skönt att kunna somna tryggt utan bergvägg bredvid båten.

Fint.

Fint.

Dagen efter åkte vi tillbaka till Marigot Bay. Vi hade ändå hört från många att det var ett vackert ställe, och vi ville se det i dagsljus. När vi kom dit hade några båtar åkt och vi fick en bättre ankringsplats än kvällen innan. Vi passade på att tanka vatten och diesel i marinan i den inre lagunen, och klarerade in i landet. Men sedan tyckte vi nog att det var lite av en besvikelse. Runt marinan fanns lyxiga hotellkomplex, en diamantbutik och en dyr liten minimart. Trevliga restauranger kantade hela lagunen, men prisnivån var densamma på alla: ganska dyrt. Det hela hade säkert varit superfint om man kommit direkt hemifrån och bott på ett av hotellen, men för oss som kom från Bequia så kändes det plastigt och konstgjort. Lite Disneyland liksom. Men Emelie propsade ändå på att vi skulle in till en av restaurangerna och ta en kall öl. Och vilken tur att vi gjorde det, för därinne satt Stig och Ulla från Anorak som vi träffade sista kvällen på Bequia. Vi hade så trevligt att det blev sundowner i deras båt, en Hallberg Rassy 54. Nu har vi ett mål inför nästa resa… Vi fick se fantastiska bilder från när de seglat den båten till Svalbard, men den resan känns för vår del lite längre borta i planeringslistan.

Fint, men tillgjort...

Fint, men tillgjort…

...annan prisklass än våran.

…annan prisklass än våran.

Men trevligt sällskap fanns att finna.

Men trevligt sällskap fanns att finna.

En dag räckte för oss i Marigot Bay, så dagen efter åkte vi tillbaka till Rodney Bay. Här ankrar vi framför Loupan som kommit dit dagen innan, och hamnar alldeles nära stranden. Nu ville vi få det övre roderlagerfästet fixat en gång för alla, så vi tog jollen in i marinan för att kolla läget. Vilket ställe! En enorm lagun innanför stranden med en lika stor marina i. Lyxjakter på rad blandat med båtar i mer vanlig storlek. Men när vi gick in i marinan dagen efter syntes vi knappt bakom våra grannar. En kille kom en dag förbi och erbjöd tjänsten att polera båten. När vi frågade om priset sa han: ”well, this is a small boat, so…”. Vi fick en mekaniker, Chinaman, som kom ner och kollade på roderlagret. ”Oh, this is shit…” I väntan på att han skulle tillverka nya delar stannade vi kvar i marinan. Det som i Europa var standard kändes nu otroligt lyxigt. Att kunna kliva iland utan jolle, ha el via en sladd, dusch… Det blev återigen fler nätter än vi tänkt oss, men det var det värt.

Rodney Bay Marina.

Rodney Bay Marina.

Lyxlunch: papaya, mango, passionsfrukt och lime.

Lyxlunch: papaya, mango, passionsfrukt och lime.

Rodret hänger löst ett par dagar. Två av fyra bultar gick av.

Rodret hänger löst ett par dagar. Två av fyra bultar gick av.

Nedmonterat på insidan.

Nedmonterat på insidan.

Även om vi själva inte var särskilt aktiva, och inte gjorde någon ansats att se mer av St Lucia, så njöt vi i fulla drag. Kanske just eftersom vi från början inte hade planerat att se St Lucia så blev all tid här bara bonus och helt kravlös. Som tur var fanns Loupan på plats och drog med oss till fredagkvällens höjdpunkt: jump-up. Det var en veckolig gatufest i den by (Gros Islet) som låg bredvid marinan. Tio kronor för oss två med lokalbussen dit, rumpunsch (stark men god) från flera av de på gatan uppställda hemmasnickrade barerna och grillad kyckling från en av alla grillar däremellan. Synd att alkoholtillstånd hindrar sådant här i Sverige… Det som bara skulle vara en snabb matbit slutade med att vi kom hem strax före midnatt med lokalbussen. Dagen efter käkade vi middag med Anorak. Fantastisk mat på Yachtclubens restaurang, där det hängde en bild på deras båt på väggen. Ärofyllt, men så hade de också tagit hem segern i sin klass i årets ARC+.

Gatubar. Potent rumpunch.

Gatubar. Potent rumpunch.

Och nu är rodret lagat! Överdimensionerat så det skriker om det, och den största rostfria bricka jag sett. Reparationsbudgeten spräckt två gånger om, men nu slipper vi oroa oss för det här på vägen hem, och det är värt varenda krona. Så nu var vi redo igen. Prognosen sa lugna vindar, det vill säga under 10 m/s, så vi hissade segel för första gången sedan Grenada och seglade till Martinique. Underbart! Vi höll nästan jämna steg med Loupan, en Arcona 430, före oss. Inte illa :-)

Så här kraftigt blev det på insidan...

Så här kraftigt blev det på insidan…

Och så här rejält och snyggt på utsidan.

Och så här rejält och snyggt på utsidan.

Nu ligger vi för ankare i Le Marin på södra Martinique. Det var här som jag (Marcus) fick första landkänningen förra gången jag seglade över Det Stora Blå, så det var lite extra nostalgi att komma hit igen. Här ska vi nu spendera runt två veckor, njuta av ”europeiska” mataffärer, försöka kommunicera med fransmän och njuta av karnevalen i Martiniques huvudstad Fort de France.

När inlägget började skrivas...

När inlägget började skrivas…

...och när vi skrivit klart,

…och när vi skrivit klart,

Åh, vad skönt, nu blåser det västligt igen. Allt är som det ska igen här i vår del av världen.

3 tankar om “Vardag vid 14N 60W

  1. Linnea Klingström

    Vad skönt att ni frågade localn om hur ni låg till!

    Men det ser alldeles, alldeles underbart ut. Hade jag inte varit jag så hade jag velat vara er :)

    Kramar från bebislägret!

  2. ulf-Inge Petersson

    Tjena på er.Så härliga berättelser och fina bilder, glömde bort att säga att PA-28 som Bobb har är ju bara så cool.Sen var häftigt med Mantan, fick aldrig sett någon i Thailand hoppas på det nästa gång.Så gott att ni har bra hjälp av duktiga mekare,även om det tar djupa hack i reskassan så är det värt med bra jobb.Har det blivit någon mer dykning?Stora kramen från oss i Småland.

  3. Karl-Martin & Sandra

    Vad härligt ni verkar ha det! Spännande med så höga berg på öarna. Skönt att ni fick ordning på rodret :)

    Får gratulera till förlovningen, så här lite i efterhand!

    Hälsningar från mesvintern (regn och plus 3 grader) i Stockholm!