Whisky och vildmark

Det blev en mycket härlig midsommarsegling. Tvärs över Irländska sjön från Peel på Isle of Man med fulla segel för halvvind gjorde vi bra fart medan solen värmde mer och mer, tills vinden försvann och vi fick starta motorn. Men det märks att det är kallt i vattnet, för när solen började gå ner blev det kallt igen och hela sjöstället var åter på när vi gled in runt pirarmarna i Bangor. Jätteskönt att komma till en stor välordnad marina med dygnet runt personal och fräscha varma duschar. Vi fick lära oss att staden uttalas som anger (ilska) fast med ett b framför, och det pågick någon form av regatta så det var fullt med flaggspel och fina båtar i hamnen.

Härlig midsommarsegling.

Härlig midsommarsegling.

Irländska sjön när den är som bäst.

Irländska sjön när den är som bäst.

Regatta i Bangor.

Regatta i Bangor.

Då vi tidigare under resan träffat båtar som gick den här vägen mot Karibien så har vi nu lusläst deras bloggar för att få tips om vart man ska åka. Det är väldigt roligt att jämföra deras upplevelser mot vad vi tycker. Till exempel är det väldigt olika hur vi upplever vädret. De skrev alla om hur de längtade till värmen söderut, medan vi som kommer från värmen nu tycker att det är helt OK om inte direkt skönt att få ta på mössa och sockor trots att vi närmar oss juli månad. På samma sätt verkar vi vid det här laget ha accepterat att det kostar 400 kr för en natt i marina och att 80 kr för att köra en tvättmaskin och torktumlare är nästintill billigt.

Vädret vände nu och blev lite mer brittiskt, samtidigt som denna lite mer religiösa del av Nordeuropa verkar stänga på söndagar, gjorde att vi fick ett par lite lugnare dagar med promenad genom Bangor och lite båtfix. Staden var en märklig blandning mellan nedgånget och smålyxigt, både vad gäller bilparken, byggnaderna och invånarna. Härligt nog är den fantastiska vänligheten kvar så att man själv går runt och småler mest hela tiden. När det åter blev vardag tog vi tåget in till Belfast och strosade runt där lite grand. Staden i sig var ganska trevlig och den första vi besöker på länge som kändes mer som en fin stad för invånarnas skull och inte för turisterna. Vi vandrade en sväng ut mot gamla hamnområdet där vi kom fram till Titanicområdet. Här fanns museer, utställningar och ett par torrdockor med historiska fartyg från Belfasts storhetstid med varvsindustri. Även om vi inte besökte museet så var det häftigt att gå runt i Titanics vagga och läsa om historien på diverse utplacerade plakat. Vi passade även på att shoppa lite grand då mycket av det vi stoppat undan när vi lämnade Europa inte var lika fräscht längre. På väg hem passerade vi efter lite besvär IKEA för att införskaffa något som vi ångrat att vi inte köpte på motsvarande varuhus på Lanzarote: deras egen snaps! Men tyvärr hade de inte det, så vi fick åka hem med bara ett par kakor Marabou Daim. Nu kanske vi kan klara överseglingen till Sverige…

Så här är vi inte vana vid att det är när det finns palmer...

Så här är vi inte vana vid att det är när det finns palmer…

Ser ni var vi är?

Ser ni var vi är?

Nu var det dags för den del av hemresan vi sett mest fram emot: Skottland! Åter är det tidvattnet som avgör när man ska åka, så klockan fyra på morgonen kämpade vi oss upp ur den varma kojen och ut ur Bangor. Vinden var frånvarande nästan hela dagen (återkom självklart när vi skulle lägga till) och himlen var mer typiskt brittiskt grå när vi puttrade i stundom nio knop norrut. Marcus var nästintill lyrisk när vi närmade oss Port Ellen på Skotska Islay (uttalas Ajla) och de stora bokstäverna på Laphroaigs lagerhus trädde fram ur diset. Fördelen med att starta så tidigt är att det finns mycket dag kvar när man kommit fram, så vi börjar traska längs med en fin cykelbana utmed sydkusten och kommer efter en halvtimme fram till Laphroaig (uttalas ungefär La Frojjg, INTE La Pro Ha Ig). Här släntrar vi in i receptionen och får av en mycket trevlig tjej bakom disken provsmaka nästan hela sortimentet. Tio minuter innan stängning står det åtta glas framför oss på disken och vi vinglar tillbaka till båten med diverse nyinköpta glas och flaskor.

Skottland uppenbarar sig ur molnen.

Skottland uppenbarar sig ur molnen.

En syn Marcus väntat på i många år.

En syn Marcus väntat på i många år.

På väg mot Whiskyn.

På väg mot Whiskyn.

Dagen efter går helt i whiskyns tecken. Solen skiner och vi packar upp cyklarna för att ta oss mellan de tre destillerierna som ligger på rad längs Islays sydkust: Laphroaig, Lagavulin och Ardbeg. Tyvärr var första rundturen bokad på Laphroaig så vi fortsätter till Ardbeg där allt var fullbokat. Området i sig var däremot väldigt vackert och de hade ett mysigt café så vi njöt av solen, te och scones, vyerna, en lunch och en mindre smakprovning.

Whiskyland.

Whiskyland.

Pigg 200-åring.

Pigg 200-åring.

Bästa busshållplatsen någonsin!

Bästa busshållplatsen någonsin!

Vad marknadsförarna kallar "branding".

Vad marknadsförarna kallar ”branding”.

Snygga utemöbler.

Snygga utemöbler.

Mmmmm...

Mmmmm…

Vi vände tillbaka mot Laphroig och en guidad tur av destilleriet. Jättetrevlig och -duktig guide visade hela vägen från mältning, torveldning, vörtkokning och destillering till en titt in på faten i lagerhuset innan det hela avslutades med en lite dram. Just Laphroaig har ett litet roligt vänskapsprogram där man får en livstids leasing av en kvadratfot mark där man kan kvittera ut hyra en gång per år av en ”dram” whisky. Jag blev jätteglad av att Emelie som egentligen inte tycker om whisky gillade destilleribesöken lika mycket som mig och även gick med i ”Friends of Laphroaig”. Självklart ska man även muta in sin kvadratfot, så med lånade gummistövlar och en varsin flagga klaffsade vi ut på torvmossen. Jätteroligt :-)

Where the magic happens.

Where the magic happens.

Steg ett: malt.

Steg ett: malt.

Steg två: torvrök.

Steg två: torvrök.

Bra guide, bra sprit.

Bra guide, bra sprit.

Vackert. Helt enkelt vackert...

Vackert. Helt enkelt vackert…

Emelie har mutat in sin kvadratfot torv.

Emelie har mutat in sin kvadratfot torv.

När vi sedan kommer tillbaka till båten så kommer det in en liten fiskebåt och lägger sig precis där bryggan möter land. Vi småpratar lite om vad han har fångat, och det medföljande barnbarnet visar upp en hummer. När vi vill köpa så säger han själv att den kanske är lite liten och fiskar upp en tina som hänger i ett rep från kajen som är fylld med fler humrar. Ett par minuter och tjugo pund senare ligger två humrar och sprattlar i diskhon på Emma. Det blir en tur till affären för att handla salt och bröd innan vi sedan sätter igång med vårt livs första hummerkok. Och det blev supergott. I alla fall enligt Emelie. Men jag klagar inte så jättemycket direkt…

Färskare hummer hittar man inte.

Färskare hummer hittar man inte.

Kan man bli mer nöjd?!

Kan man bli mer nöjd?!

Tredje dagen på Islay tog vi bussen in till öns största by (stad?), Bowmore. Delvis för turistandets skull, men även för att här finns närmsta bankomat. Förutom kontantuttag så blev det åter te och scones, besök på öns äldsta destilleri och en härlig lunch med utsikt över den stora viken som staden ligger vid. Bowmore hade ett litet minimuseeum vid provsmakningsbaren där man bland annat visade upp diverse speciella jubileumsflaskor. Vad sägs om en flaska från drottningens egna fat eller en flaska 50-årig dryck för £16.000. Även här var personalen mycket trevlig och glad för att prata om och bjuda på sin whisky. Sista dagen blev vädret lite mer som man förväntar sig av Skottland, så det blev mycket inne-tid då vi passade på att gå till hotellpuben och tog en öl. Bakom baren kunde man se att vi verkligen var i whiskyland. De hade nog varje sort från varje destilleri på ön.

En av varje tack!

En av varje tack!

Trevliga Port Ellen.

Trevliga Port Ellen.

Nu var det dags att röra på sig igen, även om prognosen inte var den allra bästa. I medström och medvind på 8-15 m/s swoschade vi i ösregnet tjugo sjömil norrut till grannön Jura. Regnet gjorde att vi inte såg så mycket av omgivningarna, men det kändes som om att vi begav oss ut i ödemarken. En känsla som nästan förstärktes när vi kom fram till huvudorten på Jura, Craighouse. Byn bestod av en huslänga, ett hotell och ett destilleri. Då det av förståeliga skäl inte finns någon marina här så plockade vi upp en boj och pumpade sedan upp jollen för första gången sedan Karibien. När vi packade ihop den stod man i bar överkropp och dröp av svett, nu stod man i fullt sjöställ men blev svettig ändå av pumpandet.

Mysigt seglarväder...

Mysigt seglarväder…

Åter i behov av jolle.

Åter i behov av jolle.

Vädret inbjöd inte direkt till något utforskande iland, så vi tog en dusch ombord och bakade scones. Senare på kvällen begav vi oss dock in till hotellets pub för att se på fotboll. När vi kom in till baren var det bara vi, personalen och tre killar till. Vi frågade försynt om de skulle visa matchen och satte oss i ett hörn med varsin öl efter att vi beställt mat. Jaja, tänkte vi, det är ju ändå på landet. Men sedan hände något. Det vällde in folk! Vi som valt att sitta i baren för att inte känna oss så ensamma var helt plötsligt i vägen för alla som ville beställa och vi kunde knappt se TV:n för alla som trängdes kring baren. Det är lördagskväll på Skottlands landsbygd det! Alla var supertrevliga och trots mängden människor blev det aldrig hetsigt kring baren. Alla log och skickade drinkar och beställningar vidare. Supermysigt.

På söndagen åkte vi iland igen. Stendött. Både affären och destilleriet var stängda, och sedan var det inte mycket mer. Eller, ja, destilleriet var ju igång vilket gjorde att det i byn spreds en märklig doft av varmt öl som vi kände igen från Islay. Det som först mest kändes igen som doft av gammal ölfylla hade nu fått en ny mysig innebörd hos oss: whiskyproduktion. Vi började strosa utmed bygatan längs vattnet tills byn tog slut och vidare. Vackert landskap, och när vi strosar ut på en strand så ser vi en säl ligga och ”sola” sig på en sten en bit ut med två kompisar simmande i närheten. Självklart öppnar sig snart himlen och vi tar skydd under ett träd en stund tills vi tröttnar och trotsar vätan på väg tillbaka till lunch på ett litet café som vi först missat inne i byn.

Det märks att orten är liten när färjan är så här stor.

Det märks att orten är liten när färjan är så här stor.

Juras landsbygd.

Juras landsbygd.

Nu ville vi vidare och tänkte gå norrut till Oban. Det här är en av de sträckor som vi haft stor respekt för under resan. Vi ska nämligen passera det ökända Corryvreckan. Det är ett sund där den ojämna botten tillsammans med en helt sjuk tidvattenström bildar ett kokande hav med brytande vågor och en virvelström som heter ”the Hag” och släpar med sig båten upp till fem sjömil västerut om man skulle ge sig på att försöka gå igenom sundet. Nu skulle vi visserligen bara åka förbi på tvärs, men det var inte direkt fritt från ström i det sund vi skulle igenom så vi satt länge med tidvattentabellerna och strömkartorna innan vi vågade ge oss av.

Craighouse.

Craighouse.

Dramatiska berg på Jura.

Dramatiska berg på Jura.

Det blåste ingenting, så vår vana trogen blev det motor. Det regnade också av och till hela dagen, så vi bestämde oss för att behålla taket över sittbrunnen uppe. Jätteskönt att kunna gömma sig lite för regnet och slippa att kaffet späddes ut. Det visade sig att vi räknat helt rätt på strömmarna och vi passerade Corryvreckan strax innan strömmen blev som värst. Vattnet fullkomligt kokade kring båten med små virvelströmmar här och där. Vi har lagt upp en video där ni kan se hur vattnet betedde sig här. Båten bytte kurs lite hipp som happ och slungade oss framåt i som mest tretton knop! Detsamma gällde när vi kom in i det sund vi skulle igenom, Sound of Luing, där en vacker fyr hälsade oss halvvägs.

Vattnet vid Corryvreckan.

Vattnet vid Corryvreckan.

Upprört vatten även i Sound of Luing.

Upprört vatten även i Sound of Luing.

Hela dagen bjöd trots regnet på en fantastisk naturupplevelse. Sikten och regnet varierade mycket vilket bara accentuerade de dramatiska vyerna omkring oss. Som en blandning mellan Norge och Norrlandskust där böljande kullar varvades med höga berg och branta stup. Vi var helt betagna när vi så småningom kommer fram till Oban. Vi beger oss in till Oban Marina som ligger på ön Kerrera utanför Oban. För första gången på Brittiska öarna så träffar vi på en icke välkomnande människa i receptionen. De har inte svarat på VHF när vi ropade, vi frågar om diesel men pumpen är trasig. Vi får då dra ur henne var närmsta tankställe är. De har en färja till och från stan som går sista gången vid fem på eftermiddagen, men det är inte så att hon direkt trugar att vi ska stanna. Så vi flyttar över sundet och lägger oss på boj närmare staden.

Här ska vi nu får besök, men då de båda paren har med sig en varsin (som de själva uttryckte det) kaosmaskin så kommer de bo iland istället för ombord. Skönt då vi nu har spridit ut oss själva ombord igen. Så efter ett par dagar med samkväm väntar sedan Kaledonska kanalen genom Loch Ness innan vi hoppar över Nordsjön tillbaka till Sverige.

2 tankar om “Whisky och vildmark

  1. Jeanette & Fredrik/sy Bushpoint

    Hej på er – vad härligt att ni trivs även i ”kalla vatten”, vi har ju seglat där ni är och även vi lade oss svaj vid Oban efter tips om att marinans personal var otrevliga och att färjan över till Oban gick för sällan och vi seglade ju dessutom ”out of season”. Spännande att höra vad ni tycker om Kaledoniska kanalen, när vi gick kanalen var vi nästan ensamma, så när som på en eller två båtar. Jag har sett att det är en eller två OSK:are som går genom kanalen nu, åt motsatt håll från er. Må så gott och ha en skön seglats hem – kram Jeanette